Det var länge sedan jag skrev här. Vi vill gärna ha ett syskon till vår dotter och försökte först på egen hand. För man har ju hört om alla solskenshistorier där dem som genomgått IVF helt plöstligt kan bli gravida naturligt, för att kroppen vet vad det handlar om. Var övertygad om att det skulle gälla även oss, men icke.

 

Efter cirka ett år av egna försök så påbörjade vi vårt första FET. Vi hade ju sex blastisar kvar i frysen sedan IVF-omgången då vi fick vår dotter. Första FET blev minus, likaså andra. Vårt tredje FET plussade vi och blev överlyckliga! Vi skulle få uppleva glädjen att bli föräldrar ännu en gång och vår dotter skulle få ett efterlängtat syskon. Det var den bästa julklappen vi kunde tänka oss (BF var 24 december). Dessutom var vi lättade över att vi nu inte skulle behöva tömma alla våra besparingar utan hade kvar en buffert.

 

I tisdags fick vi göra det tidiga ultraljudet (VUL), då var jag i vecka 8+2. Jag var inte alls beredd på de tragiska nyheterna vi skulle få. Jag och min man förstod när barnmorskan blev helt tyst. Då dog glädjen. Hon letade länge, länge, och sade till slut. "Jag ser i alla fall en hinnsäck". Hon uppmätte den till vecka 5-6. Men den var tom. Hon gick och hämtade en läkare som skulle bekräfta att mardrömmen vi hamnat i var sann. Och det var den. Läkaren kanske till och med skymtade ytterligare en liten tom hinnsäck bredvid den andra. Tvillingar, tänk om det hade blivit det. Nu blev det ingenting. Bara en "fejk-graviditet".

 

Det kändes riktigt pissigt att få det beskedet! Jag hade trott att vi skulle få skicka videor med ett tickande hjärta till våra nära och kära, nu blev det istället sms med krossade hjärtan.

 

Varför kan det aldrig någonsin få gå lätt? Jag är så ledsen, besviken och arg. Helt förkrossad. Och jag känner mig så lurad. Lurad av min egen kropp, som fortfarande tror att den är gravid. Jag har inte haft en enda blödning under graviditeten så jag trodde allt var lugnt.

 

Idag gjorde jag ett återbesök och fick ta första tabletten för att driva ut missfallet. På lördag ska jag ta ytterligare sex tabletter. Sen kommer jag (förhoppningsvis) blöda ut allt. Ser inte alls fram emot det utan skulle gärna spola förbi dessa dagar. Jag fick med mig smärstillande (t.om. morfin) för att använda under helgen.

 

Jag har gråtit och skrikit vid flera tillfällen. Det känns så overkligt. Overkligt att behöva ringa till mvc och ställa in alla mina kommande tider, overkligt att behöva avsluta min graviditet på Preglife, att sluta ta järntabletterna, att inte längre kika på gravidkläder eller vagnar. Från en stund till en annan försvann ett helt nytt liv som jag hade sett framför mig och planerat för. Det är en stor sorg och det kommer ta tid att bearbeta. 

 

Jag vet inte hur mycket jag kommer att blogga, men kände att jag behövde en ventil, igen.