Svullen

Idag är jag inne på ruvardag 5 med en tvådagars. Min aptit fortsätter vara enorm och tröttheten håller i sig. 
 
När jag hade varit ute med hunden på lunchen och kom tillbaka hem för att lämna honom fick jag syn på magen under klänningen. OJ! Jag såg ut att vara gravid i typ 4-5 månaden! Så svullen var jag! Fick byta om för att inte folk skulle börja fråga på jobbet om jag är gravid...
 
Kände mig lite anfådd när jag kom tillbaka till jobbet och funderade på om jag höll på att bli överstimulerad. Man vill ju tolka allt som att man är gravid, men det är ju det jobbiga i dessa ruvartider - man vet inte vad som är vad! Läste på bipackssedeln av lutinus att man kan få svullen och spänd mage av det...
 
Ska försöka att inte analysera sönder varje symptom, men det är svårt.
Nu ska jag försöka mätta min aprit med sallad istället för att trycka i mig massa mat. Vill inte lägga på mig en massa vikt om jag nu inte ens är gravid. Men om jag är det - ojojoj, vilken lycka! Och då skulle jag inte bry mig hur många kilo jag än gick upp, skulle älska det! :)
 
Efter jobbet kom jag och tänka på en kompis som borde ha fått barn nu. Jag följer ju inga gravida eller småbarnsföräldrar på facebook så jag missar ju när de lägger ut dessa nyheter. Så jag gick in på hennes sida och tittade, och jajjemän, bebisen hade kommit! Hon skrev typ "äntligen är lillasyster här"... Först gjorde det så ont i mig att se den söta lilla bebisen, så jag raderade facebookappen i rent självförsvar. Sedan efter någon minut gick jag in på facebook och gratulerade henne. Vill trots allt kunna vara hennes vän, även om jag inte klarar av att ses just nu.
 
Var på hennes babyshower när hon väntade sitt första barn. Då hade vi precis börjat försöka för någon månad sedan. Kommer ihåg då vilken förväntan man fortfarande kände. Då hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här, efter att hon har fött sitt ANDRA barn, och själv inte ens ha blivit gravid än.
 
I princip ALLA våra vänner har fått sitt andra barn nu. Vissa dagar klarar jag av att hantera det bra. Men just när man har fått besked om en graviditet eller födsel, då blir det extra tungt. Då är det svårt att låta bli att tänka: när blir det vår tur? 
 

Allvaret...

Det känns som att de där första rosaskimrande ruvardagarna har lagt sig. Nu börjar allvaret. Nu borde embryot ha fäst sig (äggplock+6). Eller så har de inte gjort det alls.
 
Nu väntar plågsamma dagar fram till testdag, eller fram till mens. Mensen hinner ju före om försöket har misslyckats. Hoppas så att dess röda tryne håller sig borta!!!
 
Igår kväll gick jag och la mig kl 20.30 och sov 10,5 h. Min aptit har fortsatt varit grotesk idag och det enda jag vill är typ att äta. Blir mätt för en stund men sedan hungig snabbt igen. Känt av lite från magen idag, men man kan ju inte lita på några symptom i den här karusellen. Det enda man kan lita på är det där testet.
 
Å ena sidan känner jag att det har lyckats, men å andra sidan kommer den där oron krypande. Och tankar på att vi aldrig kommer att lyckas. Har så svårt att se det framför mig. Samtidigt är det allt jag kan föreställa mig. Allt jag kan tänka på.
 
Motsägelsefullt, jag vet.
 
Usch, nu är det inte roligt att ruva längre...

Vrålhungrig och trött

Vad är detta? Hela dagen sedan jag vaknade idag har jag varit sååå hungrig! Kan bara tänka på mat och vad jag ska äta. Har också ätit jättemycket. Känns som min aptit inte har några gränser. Jag äter, sen blir jag hungrig direkt igen. Är sugen på massa olika goda maträtter. Kycklingbaguetter. Popcorn med popcornkrydda mmmm.... (Tryckte nyss i mig en hel skål likt en foodjunkie. Slickade upp varenda smula...) Vill bara äta och äta!
 
Detta är inte likt mig. Kan man bli så av lutinus??? Eller av alla hormoner från sprutorna? För det känns för tidigt med gravtecken på ruvardag 3 med 2-dagars. (Fast man hoppas ju ändå, och jag googlar tidiga graviditetssymptom, såklart...)
 
Har också varit sjukt trött och haft svårt att fokusera på jobbet. Det enda jag ville var att åka hem och sova (eller först ÄTA, sen sova...)
 
Det blir nog en tidig kväll för min del!
 
Ta hand om er <3

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0