Uppdatering och paus

Hej alla ivf-systrar!
 
Tänkte uppdatera läget eftersom vissa av er har frågat när nästa insättning blir. Eftersom vi körde stimulerat FET så måste vi vänta en menscykel. Så nästa insättning blir i slutet av april, om inte ett mirakel sker innan dess 🙏🏻
Vi har två embryon kvar i frysen. Men det garanterar ju inte två insättningar. Nu på vårt första FET dog ett av embryona, så man vet aldrig.
 
Jag kommer nu att ta en paus från hela IVF-världen och fokusera på annat fram tills det är dags igen. Finns mycket roligt i livet och ska fylla mig med saker som får mig att må bra! Därför kommer det inte bli så mycket aktivitet här på bloggen ett tag framöver.
 
Kram på er ❤️

Tack fina <3

Tack fina ni som visar sån omsorg <3
 
Jag mår mycket, mycket bättre nu!
Men var verkligen nere i botten där ett tag. Mitt i mörkaste stund fick jag ett tilltal från Gud, via en bekant. Denna person hade försökt ringa mig i flera dagar, men jag hade inte orkat svara. Det personen ville säga, som h*n upplevde var från Gud, var något som gjorde att jag kände frid och fick tillbaka hoppet. Känner mig inte längre modlös utan känner en förvissning om att vi kommer få bli föräldrar. Vet att det kommer bli så en dag.
 
Jag hoppas bara att den dagen blir snart :)
 
Ta hand om er ❤️❤️❤️

Tung i sinnet

Livet fortsätter trots allt. Det måste fortsätta, även om man inte känner för det.
 
Även om jag inte vill resa mig upp från sängen på morgonen, även om jag inte vill gå till jobbet, så gör jag det. Jag tar ut hunden på promenader, jag handlar, jag levererar det jag behöver på jobbet. Jag är som en robot. Jag fortsätter men inombords är jag död.
 
Känner bara en enorm tyngd och sorg. Känner ingen mening med något. Har väldigt svårt att orka "prestera" socialt och undviker att träffa så många jag bara kan.
 
Allt jag gör är präglat av den oändliga, bottenlösa sorg jag bär på. Sorgen att inte få vara mamma. Sorgen över att återigen ha misslyckats med något som för de flesta verkar vara så banalt, så enkelt, så självklart. Mår riktigt dåligt när jag ser andra mammor med deras små barn. Skyr dem som pesten.
 
Livet går obönhörligt vidare, men jag är inte redo. Själen är inte redo.
 
Känslomässigt ligger jag fortfarande  kvar på köksgolvet där jag för några dagar sedan låg och grät och önskade livet ur mig. Fortfarande är rädslan så stor och verklig, ovissheten så påfrestande och väntan så plågsam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vet varken ut eller in.
 
Det enda jag vet är att ett liv utan barn, det känns inte värt att leva.

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0