Tungsint

Solen skiner.

Blommorna blommar i full prakt.

Fåglarna kvittrar.

Himlen är klarblå, dag efter dag. 

 

Vår dotter är fantastisk.

Utvecklas hela tiden.

Min man är fantastisk.

Vi har allt vi någonsin önskat.

Vi har fått vår lilla skatt.

 

Jag är jättelycklig innerst inne.

Så fruktansvärt tacksam.

Mer än några ord kan beskriva, mer än jag någonsin kan uttrycka.

Älskar henne så!

 

Så varför kan detta täcke av stål inte lämna mig? Varför kan det inte få lätta nu?

 

Varför kan jag inte bara få njuta, nu när allt är så bra?

Hur länge orkar man?

 
Gud, jag orkar inte mer! Varför blir det aldrig vår tur? Fattar du inte att jag inte klarar mer, det får vara nog nu!
 
Den här barnlösheten tar död på mig. Den kväver sakta ut all livskraft, all glädje och all framtidstro ur mig. Jag har gått igenom många tuffa saker i livet, men den här barnlösheten har varit den värsta av dem alla. Den berör alla delar i livet. Den lämnar inget oberört. Den är som ett tjock, grått, blött, kallt, täcke som hänger över mig ständigt. Den färgar av sig på allt.
 
Förutom sorgen i att inte kunna bli gravid och känna sig oduglig som kvinna, känna avund och ilska, sorg och bitterhet, så går den ut över relationen. Det känns som att det enda jag och min man gör nu för tiden är att bråka. Vi irriterar oss mest bara på varandra och den där passionen som fanns där innan har nästan dödats av att månad efter månad ligga på beställning, månad efter månad blivit besvikna av negativa graviditetstest, månad efter månad fått höra om alla andra som lyckats. Pressen och stressen har tagit ut sin rätt och lämnat kvar två trötta, sorgsna människor med obefintligt tålamod.
 
Men det är inte den enda relationen den här barnlösheten färgar av sin gråa hinna på. Jag orkar inte längre träffa mina vänner, eftersom i princip alla har ett barn och är gravida med nummer två. Jag isolerar mig, orkar inte se, orkar inte höra. Vill gömma mig från verkligheten. Fly ifrån det här livet där alla har barn utom vi. Känner mig ensammast i världen och till stor del väljer jag det själv, pga att jag är så deprimerad. Väljer att isolera mig. Känner ingen glädje, känner bara orättvisa. Avståndet är så långt, kraften och motivationen för låg.
 
På jobbet gör jag det jag måste, inte så mycket mer. Orkar inte hålla samma tempo. Orkar inte vara så check och social. Orkar inte skratta när jag borde. Orkar inte bry mig om något egentligen. Det enda jag bryr mig om är att bli gravid.
 
Jag kämpar med tron, brottas med Gud. Jag undrar var han är, var han gömmer sig. Jag undrar om han har glömt bort oss, lämnat oss i allt elände. Jag undrar om det här kan vända, om det kan bli bra till slut. Eller är det för sent? För det känns inte som att jag orkar en endaste dag till.
 
Visa dig Gud, glöm inte bort oss. Visa din godhet nu, för jag orkar inte mer...

Hatar frågan "Hur är läget?"

Varför frågar ytligt bekanta människor varandra frågan "Hur är läget?". Hatar att få den frågan från folk som jag inte känner. Är det någon som ens förväntar sig ett ärligt svar, någon som ens vill höra ett ärligt svar?
 
Tänk om jag skulle svara helt ärligt och bara säga "Det är piss! Jag är barnlös och deprimerad, jag vet ingenting om framtiden och just nu håller jag på och sprutar in hormoner i mig. Jag orkar inte ha så mycket socialt liv och mår dåligt när jag ser gravida eller föräldrar med spädbarn. Jag spenderar i princip all min vakna tid med att tänka på barnlöshet och IVF, eller att läsa om det. Sorgen är så stor och tung och den äter upp mig inifrån."

Undra hur de skulle reagera då?
 
Men istället tvingar jag upp mungiporna och säger "det är helt okej" och kontrar snabbt med "hur är det själv?" för att undvika att någon ska hinna tänka på varför jag bara svarade "okej" och inte "bra".
 
Men egentligen är det inte ens okej. Det är långt ifrån okej. Gränsen för okej har passerats för länge sedan.
 
Hela mitt liv kretsar kring barnlösheten nu. 
Det är inte okej.
Inte okej alls.

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0