Det är helt otroligt, kan knappt tro det!!!
Efter insättningen fick jag en förkylning. Jag var väldigt hängig förra helgen, och någonstans hoppades jag att tröttheten berodde på att jag var gravid. Men när jag vaknade upp i måndags var jag pigg igen, och kände mig noll gravid. Då slog det mig att vi misslyckats. Jag jämförde hur jag kände då vi blev gravida med vår dotter. Hur min trötthet och cravings kom redan ruvardag 3 med en 2-dagars! Jag bestämde mig för att ta ett test dag 13 efter äggplock. Det är den dagen jag plussat på båda gånger jag varit gravid.
Ett stort fett minus.
Vi har sörjt som bara den. Tagit ut misslyckandet till 110 %. Jag har googlat sönder på orsaker, gripit efter halmstrån, skrivit en lista med frågor till doktorn... Finns det hopp om att bli gravid när man misslyckats med 6 återföringar?
Jag har alltid varit så säker på att vi ska få en flicka och en pojke. Varit så säker på att vår lille pojke ska komma till oss. Men när vi fick minus nu så var det första gången då hoppet svek, på riktigt. Jag kände mig riktigt rädd att vår dröm inte kommer bli sann.
Det kändes hemskt att behöva jobba i veckan efter det tuffa beskedet. Och det kändes så drygt att behöva fortsätta ta progesteronvagitorierna, jag gjorde det lite halvhjärtat.
Sen hände det otroliga. Natten mot lördagen vaknade jag av världens magknip. Jag kunde inte sova för det kändes som jag hade världens förstoppning. Som tur var hade vi Klyx hemma så jag tog det, och sedan kräktes jag flera ggr med (brukar göra det om jag tagit lavemang). Jag blev lite orolig och tänkte om jag blivit allvarligt sjuk? Kände ktne igen känslan. Googlade på olika orsaker. Eller kunde jag vara ...
På morgonen bestämde jag mig för att ta ett graviditetstest, för nu var jag trött på att ta cyclogest-vaggisarna, tänkte att de kanske orsakade min svullna mage. Det var dagen innan klinikens testdag så jag tänkte att det inte spelade någon roll längre, nu hade jag så gott som fullgjort progesteronbehandlingen.
När jag hade doppat ner klinikens teststicka i urinbehållaren och lyfte upp den så började ett andra streck tona upp sig. Vad är det som händer? Nej, det kan ju inte vara. Varför plussade jag inte så tidigt som jag gjort innan? Det måste vara nåt fel. Ett tidigt missfall. Strecket var inte lika starkt som kontrollstrecket. Jag letade i skåpet och lyckades hitta ett annat test av annat fabrikat, och när jag doppade staven i muggen och lyfte upp den så tonade det snabbt fram ett hyfsat starkt streck i testrutan.
Jag vet inte riktigt vad jag kände. Vågade inte tro på det. Dottern ropade något utanför toadörren. Jag gick ut och svarade henne. Sedan sa jag till min man att komma lite. Vi gick in på toaletten och med skakiga händer lyfte jag upp testen. Han började gråta. På morgonen hade han hört Gud påminna honom om ett ord han fick när han flyttade till staden: "Fru och barn", och om ett bibelord, där barn står i plural. Han hade också bett till Gud kvällen innan: "Gud, låt morgondagen bli den bästa i mitt liv". Han visste inte att jag skulle ta ett test, det hade jag inte planerat.
Jag vågade dock inte känna någon glädje alls igår. Vi träffade nära vänner/familj och de gratulerade och undrade hur jag kände, men jag sa att jag inte fattat vad som har hänt. Vi har ju sörjt... vad hände? Jag kunde inte greppa. Och jag var rädd att det ska bli MA som sist. Undrade om testet inte borde ha varit exakt lika starkt som kontrollstrecket.
När jag vaknade (tidigt) idag tog jag två nya graviditetstest. Det är den officiella testdagen. Ett stort fint plus dök upp på clearblue-testet och jag bävade ett tag innan jag vågade ta det digitala med veckoindikator. Var så rädd att det skulle visa 1-2 veckor, och tyda på för lite hcg. Hade googlat på det igår. Men tack gode Gud - det stod 2-3 veckor!!! Äntligen kunde jag tillåta glädjen att sprida sig i kroppen, JIPPIE, jag är verkligen gravid!!!! Kan knappt fatta det, men det är verkligen sant!!!
Ett stort fett minus.
Vi har sörjt som bara den. Tagit ut misslyckandet till 110 %. Jag har googlat sönder på orsaker, gripit efter halmstrån, skrivit en lista med frågor till doktorn... Finns det hopp om att bli gravid när man misslyckats med 6 återföringar?
Jag har alltid varit så säker på att vi ska få en flicka och en pojke. Varit så säker på att vår lille pojke ska komma till oss. Men när vi fick minus nu så var det första gången då hoppet svek, på riktigt. Jag kände mig riktigt rädd att vår dröm inte kommer bli sann.
Det kändes hemskt att behöva jobba i veckan efter det tuffa beskedet. Och det kändes så drygt att behöva fortsätta ta progesteronvagitorierna, jag gjorde det lite halvhjärtat.
Sen hände det otroliga. Natten mot lördagen vaknade jag av världens magknip. Jag kunde inte sova för det kändes som jag hade världens förstoppning. Som tur var hade vi Klyx hemma så jag tog det, och sedan kräktes jag flera ggr med (brukar göra det om jag tagit lavemang). Jag blev lite orolig och tänkte om jag blivit allvarligt sjuk? Kände ktne igen känslan. Googlade på olika orsaker. Eller kunde jag vara ...
På morgonen bestämde jag mig för att ta ett graviditetstest, för nu var jag trött på att ta cyclogest-vaggisarna, tänkte att de kanske orsakade min svullna mage. Det var dagen innan klinikens testdag så jag tänkte att det inte spelade någon roll längre, nu hade jag så gott som fullgjort progesteronbehandlingen.
När jag hade doppat ner klinikens teststicka i urinbehållaren och lyfte upp den så började ett andra streck tona upp sig. Vad är det som händer? Nej, det kan ju inte vara. Varför plussade jag inte så tidigt som jag gjort innan? Det måste vara nåt fel. Ett tidigt missfall. Strecket var inte lika starkt som kontrollstrecket. Jag letade i skåpet och lyckades hitta ett annat test av annat fabrikat, och när jag doppade staven i muggen och lyfte upp den så tonade det snabbt fram ett hyfsat starkt streck i testrutan.
Jag vet inte riktigt vad jag kände. Vågade inte tro på det. Dottern ropade något utanför toadörren. Jag gick ut och svarade henne. Sedan sa jag till min man att komma lite. Vi gick in på toaletten och med skakiga händer lyfte jag upp testen. Han började gråta. På morgonen hade han hört Gud påminna honom om ett ord han fick när han flyttade till staden: "Fru och barn", och om ett bibelord, där barn står i plural. Han hade också bett till Gud kvällen innan: "Gud, låt morgondagen bli den bästa i mitt liv". Han visste inte att jag skulle ta ett test, det hade jag inte planerat.
Jag vågade dock inte känna någon glädje alls igår. Vi träffade nära vänner/familj och de gratulerade och undrade hur jag kände, men jag sa att jag inte fattat vad som har hänt. Vi har ju sörjt... vad hände? Jag kunde inte greppa. Och jag var rädd att det ska bli MA som sist. Undrade om testet inte borde ha varit exakt lika starkt som kontrollstrecket.
När jag vaknade (tidigt) idag tog jag två nya graviditetstest. Det är den officiella testdagen. Ett stort fint plus dök upp på clearblue-testet och jag bävade ett tag innan jag vågade ta det digitala med veckoindikator. Var så rädd att det skulle visa 1-2 veckor, och tyda på för lite hcg. Hade googlat på det igår. Men tack gode Gud - det stod 2-3 veckor!!! Äntligen kunde jag tillåta glädjen att sprida sig i kroppen, JIPPIE, jag är verkligen gravid!!!! Kan knappt fatta det, men det är verkligen sant!!!
