Idag går mitt hjärta ut till alla ofrivilligt barnlösa, som kämpar, som längtar...

Jag vet hur det känns när hjärtat brister av längtan.
Jag vet hur hemsk väntan är när man inte vet om det finns något slut.
Jag vet vilken känsla av vanmakt som ovissheten ger.
Hur rädslan äter upp en innifrån.

Jag vet hur det känns när livet saknar färger.
När dagarna flyter ihop till en tjock grå massa.
När ingenting ger glädje.
När tårarna faller för det som kunde ha varit. För det som kanske aldrig kommer att bli.
Hur inget annat betyder något.

Jag vet hur svårt det är att hålla ihop det.
Att försöka vara glad, försöka vara social.
Jag vet hur lätt man drar sig undan. 
Hur utanför man känner sig när alla andra lyckas.
Hur ont det gör för varje graviditetsbesked man får.
Att se alla sina vänner få både ett och två barn.
När man själv står och stampar, kvar på ruta noll.

Jag vet hur det är att kämpa år ut och år in.
Att bli hånad av stickan gång på gång.
Se blodet som forsar som en påminnelse på att man inte lyckats denna månad heller.
Misslyckande som läggs på misslyckande.
Den långa väntan på att få hjälp.
Hoppet som tänds när man äntligen får göra behandling...
...och som släcks igen när man misslyckas... Och man blir totalt golvad... Igen...

Jag vet hur det tär på en. Hur hela livet påverkas.
Hur man sjunker djupare ner i depressionen. Längre in i livskrisen.
Känslan av att inte orka mer. Att bara vilja lägga sig ner och dö.
Den vidriga barnlösheten som färgar allt.
Målar livet i grå färgskala.
Tyngden på axlarna. Sorgen i ögonen.

Jag vet hur det är, och jag önskar ingen det.

Men jag vet också hur det känns när livet vänder.
När det som tycks ha varit omöjligt blir möjligt.
Hur overkligt det känns att till slut få två streck på stickan.
Hur otroligt det är att få vara den som får berätta de fantastiska nyheterna.

Idag går mitt hjärta ut till alla som fortfarande kämpar.

Önskar av hela mitt hjärta att ni också kommer att få ert mirakel till slut!