Skönt med ledighet!

 
Jag njuter av att vara ledig tillsammans med min man. Julen är över, vilket är rätt skönt, och de underbara, avkopplande mellandagarna är här!
 
Vi passar på att hitta på roliga saker och koppla av och rå om varandra. Idag har vi varit och spa:at, igår var vi och handlade på mellandagsrean. Vi har tittat mycket på Vänner och ätit en massa gott (läs onyttigt). Känner att jag har kunnat koppla av och koppla bort de negativa tankarna mer och mer. Känner mig tillfreds och mer positiv. Klart att vi ska lyckas!
 
Undviker bebisar och gravidmagar som pesten. Mår mycket bättre av det, så då får det vara så för nu. Nu har vi ledigt och då gör vi vad vi vill :) Det är underbart!! Nyår spenderar vi med folk som har lite äldre barn. Sen åker jag och syrran till Gbg efter nyår, ska bli skoj!

Hoppas att ni också kan sysselsätta er med saker som får er att må bra!
Ta hand om er alla barnlösa medsystrar, snart är det vår tur!!! <3

Bra dag

 
Idag har jag mått bra. Jag har inte känt mig ledsen eller arg. Det finns mycket att se fram emot nu inför julen och imorgon borde mensen komma och då kan jag ringa till RMC.
 
När jag har PMS kan humöret verkligen skifta från dag till dag (även från minut till minut). Idag har jag känt mig stabil. Social. Ganska glad till och med. Jag längtar efter att få börja julpynta hemmet i helgen. Jag älskar julen och allt som hör därtill. Det är den mysigaste högtiden och jag skulle lätt kunna ha hur mycket julpynt som helst. Älskar alla ljusgirlanger som börjar leta sig fram i grannarnas trädgårdar och stjärnorna och adventsljusstakarna som pryder fönsterna. Går runt och ler på kvällarna när jag är ute med hunden. Är ivrig med att sätta igång här hemma. Första julen i vårt nya hem, i vårt hus! I helgen blir det också lussekattsbak, mmmm... Förmodligen med julmusik i bakgrunden.
 
Idag pratade jag med svägerskan i telefon. Och för första gången kände jag faktiskt att jag längtade efter att få träffa deras bebis. Det kändes inte alls jobbigt som det gjorde igår. Skrev förresten till hon den "bekanta" igår och sa att jag inte mår så bra och inte orkar träffas just nu. Det gick bra och var väldigt skönt.
 
Imorgon ska jag och syrran gå på Black Friday-rean på stan. Köpa lite julklappar och kanske lite annat? Ska försöka hålla i pengarna det är ju mycket utgifter innan jul!
 
Glad adventshelg önskar jag er alla!

Ett inlägg från tidigare i år

I början av året, när jag var inne i en depression pga barnlösheten kände jag ett behov av att skriva av mig. Jag hade ingen blogg då men skrev på ett dokument i wordpad. Jag skrev om min förtvivlan över att inte ha blivit gravid efter nästan ett års försök, om hur det påverkade äktenskapet och om min brottningskamp med min tro och Gud: 
 
2016-01-31
"Man träffar den rätta, gifter sig och skaffar barn. Det är så det ska vara. Men när man har träffat den rätta och gift sig, och sedan börjar försöken med att bli gravid, men det inte går så lätt som man hoppades... När drömmarna börjar bytas ut mot förtvivlan och hoppet och förväntan har förbytts i missmod och besvikelse för varje månad som mensen envisas med att komma istället för plusset på stickan. När det känns som att den dagen aldrig kommer att komma, dagen när ett plus visas på stickan...

Överallt runt omkring mig har vännerna blivit gravida och fått barn. Det blir svårare och svårare att glädja sig med andras babylycka när man längtar så själv, och jag kan känna mig irriterad på att vissa par tycks bli gravida utan att ens försöka, medan vissa får kämpa hur länge som helst. Livet är verkligen orättvist.

Det är tärande på relationen och sexlivet, till slut handlar allt bara om att försöka bli gravid. Passionen och romantiken ersätts med ägglossningstester och produktionssex.

Nu har det gått ungefär ett år sedan vi började försöka. Det har varit ett långt år. Årstiderna har kommit och gått och i början hade jag graviditetstecken varje månad. Jag spenderade timmar på familjeliv och läste om olika symptom som jag upplevde att jag hade. Men aldrig dök plusset upp. Det kvittade hur stora och ömma brösten än var, eller hur mycket det stack i livmodern, hur jag tyckte att luktsinnet förändrades eller hur mycket min kropp försökte lura mig att jag var gravid. Aldrig har testet visat två streck. Bara kontrollstrecket som visar att stickan funkar som den ska - men att det tyvärr inte var min tur den här månaden heller. Det spelar ingen roll i hur många olika ljus eller vinklar jag tittar på dem i, det finns inte en tillstymmelse till positivt resultat, inte ens ett litet spökstreck. Det är helt blankt.

Det ironiska är att under större delen av mitt liv har jag sagt att jag inte vill ha barn. Men nu när jag har träffat den som jag vill ha barn med, så verkar det inte gå? Han försöker hålla sig positiv och säger att det kommer att gå. Det hoppas jag med hela mitt hjärta, men tänk om det inte går? Vad gör vi då? Om våra drömmar krossas? Vad blir det för liv? Att få barn är ett av de mest naturliga och grundläggande sakerna i livet, det är det hela mänskligheten bygger på. Att vi är fruktsamma och förökar oss. Det var bland det första Gud sa till människan. Men vad gör man om det inte går?

Jag är trött på att höra att "bara man slappnar av så går det". De som säger så har oftast själva haft lätt att skaffa barn och saknar förståelse för hur det är att leva i ovissheten om man någonsin kommer kunna få barn. Det är också jobbigt med välmenande, men likväl sårande kommentarer som "nu väntar vi bara på er". Man vet ju aldrig hur länge ett par har kämpat...

Efter att ha hållit ihop det ganska bra under tio månader gjorde jag en kraschlandning. Depressionen var ett faktum. Där någonstans började jag förstå att det kanske faktiskt är något fel på oss, att vi vid det här laget faktiskt borde ha blivit gravida. Det blev svårare och svårare att se alla lyckliga familjer i kyrkan, på facebook och instagram. Så jag slutade att gå, och jag rensade nyhetsflödet på facebook från bäbisbilder och gravidmagar. Och raderade båda apparna.

Nu sitter jag här, hemma, själv. Utan något att se fram emot, utan någon riktig livsgnista och med oro för vad vår utredning ska komma fram till.

Jag vill kunna glädja mig med andra, jag vill kunna känna framtidstro. Gud hjälp mig. Det är så svårt. Ibland känns livet så meningslöst, som ett enda stort lidande, som att man bara går från en prövning till en annan.

Ingenting känns roligt i livet just nu. Jag kan inte leda lovsång för jag är ur balans, jag orkar inte träffa vänner för jag orkar inte vara social, det är inte roligt att vara hemma och titta på film, för det är inget som intresserar mig. Jag skulle verkligen vilja ha ett husdjur, men det vill inte min man. Jag vill inte ha sex. Tröstäta går bra, men det gör en väl bara ännu mer deppig på sikt? Jag försöker gå promenader och träna, försöker äta hälsosamt. Ibland försöker jag läsa Bibeln och be, men det känns torrt. Jag försöker ibland att vara ärlig med Gud och säga som jag känner, att jag känner mig besviken, att jag inte förstår, att jag inte ser någon mening. Men jag är rädd att han ska bli arg, att han ska fördöma mig.
Jag är rädd att min man ska tröttna på mig. Han kanske inte orkar med mitt dåliga mående... Jag kanske sänker ner honom? Jag är i alla fall väldigt tacksam över honom. Han vet allt om mig och älskar mig ändå. Han gör det lättare att förstå Jesu kärlek.

Gud hjälp mig att förstå. Hjälp mig upp ur det här mörkret, för mig in i ditt ljus. Ge mig på nytt en frimodig ande, och nya vingar så att jag kan lyfta som örnen. Tack för en framtid och ett hopp. Tack för att jag och X ska få barn, I rätt tid, I Din tid. 


Dubbelt igen."

När jag läser det är det nästan som att läsa om en annan människa, så mycket bättre mår jag idag. Jag är fortfarande ledsen, men inte deprimerad. Jag känner livslust och kan glädja mig över saker. Jag är tacksam att jag har en tro på Jesus som bär genom allt, även genom svårigheter och lidanden. Jag är tacksam över min fina man som stöttar och älskar mig. Jag är tacksam över vår fina hund som sprider så mycket glädje. Jag är tacksam över att vi har kunnat köpa ett hus, vem hade trott det för något år sedan? Jag har ett fantastiskt jobb som jag trivs med, fantastiska vänner och en fantastisk, om än trasig, familj.

Jag är tacksam till Gud över mitt liv trots motgångar, och många motgångar har det varit. Men Gud har aldrig lämnat mig eller övergivit mig, även i de stunder när jag har varit beredd att ge upp om honom. Min tro har stärkts genom lidandet och idag är den mer äkta än den var för några år sedan. Jag har fått en mer sann bild om vem Gud är, att han är kärlek och att han tål att jag är ärlig med honom. Han blir inte arg på mig, han älskar mig. Och även om jag inte alltid förstår så väljer jag att ändå lita på honom.

Att välja tacksamhet i svåra omständigheter... Ibland kan det kännas omöjligt, med med Gud är allting möjligt.

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0