Negativ

Usch, det känns redan som att det har misslyckats. Idag är embryot nio dagar, om det fortfarande lever...
 
Det har varit ungefär precis samma sak som vid vårt misslyckade FET. Min mage svullnade upp en dag. Sedan vaknade jag av att jag frös jättemycket nån natt efter det. I natt hände samma sak igen. Gick tillbaka i bloggen och det var ungefär samma ruvardag det skedde på. Vad betyder det igentligen? Att kroppen attackerade det lilla embryot och dödade det??? Började googla immunoligiska orsaker... Imponerad av dem som orkar åka till Aten och göra utredning... Skulle jag aldrig palla.
 
Men det är också så frustrerande att inte veta vad som är fel, när allt ser så bra ut!!!
 
Idag är det exakt en vecka till BIM. Och exakt en vecka innan får jag alltid mensvärkskänningar. Inget undantag denna gång! Har haft denna dag lite som en "milstolpe". Om jag inte skulle börja få mensvärk idag så kunde jag känna mig mer hoppfull om att det kanske har lyckats. Men icke. Var precis så här när vi gjorde vårt FET.

Skit, skit, skit. Varför kan jag inte ens få KÄNNA mig gravid? Varför ska jag behöva "veta" en hel vecka innan BIM och nästan TVÅ veckor innan testdag att det redan är över?

Blir det aldrig mer än så här?
 
Hur stort är hoppet att plussa om man aldrig gjort det? Verkar som att de allra flesta i den här karusellen i alla fall har lyckats plussa nån gång. Men efter fem års äktenskap, snart 2,5 års aktiva försök har jag aldrig någonsin lyckats bli gravid.

Trettioårsdagen närmar sig med fasa.... Skit. Tiden bara rinner iväg.  Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Nu skulle vi ju vara inne på att skaffa vårt ANDRA barn...
Istället börjar ju fertiliteten avta, sakta men säkert. Och riskerna blir fler.
Och hoppet om att få bli förälder vissnar mer och mer.
(Vet att det finns personer som är betydligt äldre som lyckas få barn både naturligt och med IVF, detta är inte menat som något illa mot någon. Skriver bara personligt om mina tankar och upplevelser. 30-årskris kanske?)
 
Orkar inte med ett till misslyckande. Kommer bli helt förkrossad igen om jag får ett till minus.
Orkar inte resa mig upp en gång till.
Jag får nog acceptera att vi inte kan få biologiska barn om inte det här lyckas...
 
Men hur sjutton orkar man ge sig in i en seg adoptionsprocess efter det här?

Det måste bara lyckas nu, det måste.
Alternativet är mer än jag klarar av...

Svullen

Idag är jag inne på ruvardag 5 med en tvådagars. Min aptit fortsätter vara enorm och tröttheten håller i sig. 
 
När jag hade varit ute med hunden på lunchen och kom tillbaka hem för att lämna honom fick jag syn på magen under klänningen. OJ! Jag såg ut att vara gravid i typ 4-5 månaden! Så svullen var jag! Fick byta om för att inte folk skulle börja fråga på jobbet om jag är gravid...
 
Kände mig lite anfådd när jag kom tillbaka till jobbet och funderade på om jag höll på att bli överstimulerad. Man vill ju tolka allt som att man är gravid, men det är ju det jobbiga i dessa ruvartider - man vet inte vad som är vad! Läste på bipackssedeln av lutinus att man kan få svullen och spänd mage av det...
 
Ska försöka att inte analysera sönder varje symptom, men det är svårt.
Nu ska jag försöka mätta min aprit med sallad istället för att trycka i mig massa mat. Vill inte lägga på mig en massa vikt om jag nu inte ens är gravid. Men om jag är det - ojojoj, vilken lycka! Och då skulle jag inte bry mig hur många kilo jag än gick upp, skulle älska det! :)
 
Efter jobbet kom jag och tänka på en kompis som borde ha fått barn nu. Jag följer ju inga gravida eller småbarnsföräldrar på facebook så jag missar ju när de lägger ut dessa nyheter. Så jag gick in på hennes sida och tittade, och jajjemän, bebisen hade kommit! Hon skrev typ "äntligen är lillasyster här"... Först gjorde det så ont i mig att se den söta lilla bebisen, så jag raderade facebookappen i rent självförsvar. Sedan efter någon minut gick jag in på facebook och gratulerade henne. Vill trots allt kunna vara hennes vän, även om jag inte klarar av att ses just nu.
 
Var på hennes babyshower när hon väntade sitt första barn. Då hade vi precis börjat försöka för någon månad sedan. Kommer ihåg då vilken förväntan man fortfarande kände. Då hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här, efter att hon har fött sitt ANDRA barn, och själv inte ens ha blivit gravid än.
 
I princip ALLA våra vänner har fått sitt andra barn nu. Vissa dagar klarar jag av att hantera det bra. Men just när man har fått besked om en graviditet eller födsel, då blir det extra tungt. Då är det svårt att låta bli att tänka: när blir det vår tur? 
 

Dagen före

Ja, hur känner jag så här inför äggplocket imorgon? Vet ärligt talat inte... Jag känner mig dels hoppfull, att allt ska gå rätt denna gång och att vi äntligen ska få plussa om drygt två veckor och få vårt barn sen om nio månader. Men i nästa tanke kommer jag ihåg besvikelsen efter senaste gången. När vi åkte upp för att göra ET, men blev nekade pga risk för överstimulering. Måtte det inte bli så igen. Måtte vi få tillbaka minst ett embryo på fredag!
 
Man kan väl säga att det pendlar mellan hoppfulla tankar och katastroftankar. Som vanligt i den här karusellen alltså!
 
Jag känner mig inte lika nervös denna gång. Eller både och. Nu vet jag vad som väntar och man har mer koll på läget. Däremot hade jag en mer "naiv" tilltro till IVF inför förra gången. Det fick sig en rejäl törn efter förra gångens misslyckanden... Nu är jag mer orolig att det aldrig kanske lyckas? Fast ändå tror jag det. Man låter ju helt schitzo.:P
 
Nu tar vi nya tag. Nu ska vi lyckas! Nu är det faktiskt vår tur att bli föräldrar. Nu orkar jag inte med ett enda graviditetsbesked till innan vi har lyckats. Nu är det vår tur att få ge det! Vår tur att deklarera för världen att vi äntligen ska få bli föräldrar!
 
Vi är ju verkligen sist av alla, hästlängder bakom alla våra vänner.
 
Men skit samma. Det viktigaste är att vi får vårt efterlängtade barn. Har mer och mer släppt jämförelsen med andra och accepterat att vi inte kommer att befinna oss på exakt samma nivå som våra vänner.
 
Hur går det för alla er som läser bloggen???

KRAM <3

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0