Ruvardag 7, äl +12

Nu är det exakt en vecka till testdag. Nu börjar vad jag tror kommer bli den jobbigaste delen av ruvningen.
 
Igår kväll när jag var ute med hunden ilade det i magen och ner i benet och bak i ryggen med varje steg jag tog. Har aldrig känt så innan. Men idag har jag inte känt någonting. Ingen mensvärk eller annat molande eller så. Inga symptom åt varken det ena eller andra hållet. Ingen aning om jag väntar barn eller mens!?!?
Jag har känt mig ganska nedstämd känslomässigt och jag är ganska PMS:ig och kan få utbrott på mannen.
 
Idag är det exakt en vecka kvar till testdagen. Nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Jag har bim på söndag. Ja, jag har väldigt låg lutealfas, 16-17 dagar, och jag brukar förblöda upp till fyra dagar innan. Bruna flytningar eller rosaaktigt blod. Så nu kommer jag gå på nålar dessa dagar. Kommer vara hemskt varje gång jag går på toa. Vill inte upptäcka något brunt i trosan, då kommer hela min värld att rasa samman. Igen. Orkar inte.
 
Kan det inte bara få vara vår tur nu! Kan inte mensen få hålla sig borta så att jag får kissa på stickan på tisdag och få se det där efterlängtade plusset dyka upp? När jag skriver detta känns det helt overkligt och osannolikt att det skulle bli så. Varför känner jag så? :/ Vart är hoppet idag?
 
Nu är det så nära så jag känner mig skräckslagen.
 
Vill spola fram tiden. Eller vill jag det? Måste stålsätta mig. Vill inte möta framtiden om den innebär ett till minus. Ett till slag i ansiktet. Ett till besked som gör att jag krossas likt en vas som tappas på ett stengolv.
 
Orkar inte samla ihop bitarna längre. Orkar inte mer.
Det måste vara vår tur nu.

Ruvardag 6, äl + 11

I morse var jag såå deppig. Kände mig verkligen 0 gravid...
 
Men sen när jag åkte till jobbet bad jag till Gud att han skulle ge mig hopp, jag behövde verkligen hopp. Kände nästan att det var kört, kunde inte tänka positivt.
 
Sen när jag kommer till jobbet börjar det värka i magen. Det värker på vänster sida av magen på ett sätt jag inte har känt tidigare, på ett sätt som inte känns som vanlig mensvärk. Det håller i sig ca en halvtimme och samtidigt pulserar/bränner det i ena bröstet.
 
Jag fick tillbaka hoppet! Hoppet om att embryot håller på att göra sig hemmastadd där inne. Vet att det är lätt att inbilla sig saker och att man inte ska läsa in för mycket, men det här kändes verkligen som ett positivt tecken för mig. 
 
Nu på kvällen känns det likadant i magen. Ingen vanlig mensvärk. Och precis nyss högg det till ordentligt på vänster sida.
 
Inatt frös jag inte, utan svettades istället. Det däremot kan jag göra ibland så det kan jag inte hänga upp mig på.
 
Men jag njuter för fullt av känslan av att känna mig gravid igen. Och jag ska njuta av det så länge jag kan!
Det här är det närmsta gravid jag har varit i alla fall. (Vad jag vet)
 
Ta hand om er <3

Ruvardag 5, äl + 10

Känner mig något mer positiv nu...
 
Har legat i soffan och slumrat sedan senaste inlägget. När mannen kom ner från övervåningen märkte han att jag inte mådde bra, han kunde känna av den negativa stämningen. Han frågade om det finns något jag vill göra. Då kom jag på det, det enda jag känner för just nu: köpa godis! Blev genast på bättre humör när jag tänkte på det :) Så snart åkter vi och handlar!
 
Vad jag förstår så känner många exakt likadant inför mens som när de är gravida, så jag får försöka hålla hoppet vid liv. Får försökta tänka positivt. Varför skulle det inte funka? Allt ser ju bra ut. Vi har alla förutsättningar. Klart det ska gå! Klart att embryot lever och frodas inom mig.
 
Att jag har PMS kan ju lika gärna vara för att graviditetshormonerna rusar. Hoppas, hoppas, hoppas!
 
I natt vaknade jag av att jag frös något så otroligt. Fast jag hade pyjamas och ett tjockt duntäcke. Jag var tvungen att sätta på min morgonrock men frös trots det. Så jag kröp under mannens täcke också och hämtade värme från hans varma kropp.
 
Läste om en del som har haft som tidigt graviditetssymptom att de frös på nätterna. Hoppas det är så för mig med :) Idag har jag också varit väldigt trött. Sov flera timmar kring lunch. 
 
Nu ska jag snart trycka i mig godis. Skiter i att jag hade tänkt att leva mycket nyttigare. Lev som vanligt sa de ju. Och all leva som vanligt betyder godis på helgen för min del!

KRAM<3

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0