Vem är jag?

Känner mig så fullkomligt värdelös. Som världens sämsta mamma och världens sämsta fru. Som en börda som de behöver dras med. Känns som att de skulle ha det mycket bättre utan mig.
 
Är så rädd att min dotter inte kommer att älska mig. Ser hur hon och hennes pappa knyter fina och starka band, medan jag står som en suddig figur någonstans ute i periferin.
 
Jag orkar ju inte ta hand om henne på det sätt jag hade önskat. Kan inte finnas där för henne som jag vill. Hur ska hon då veta hur mycket jag älskar henne?
 
Känner mig bara som en belastning. Som om det vore bättre att jag inte fanns.
 
Vill bara gå och gömma mig under en sten eller något.
 
Kanske var det meningen att jag inte skulle få barn, kanske var det därför det inte gick. Men vi "tvingade" oss till det...? 
 
Jag kanske inte kunde bli mamma för att jag inte var lämpad. Jag ville ju inte ens amma. Nu kan jag inte ens ta hand om mitt eget barn.
 
Jag förtjänar inte henne. Inte någon av dem.

Förlossningsdepression

 

Det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli.

Nu skulle ju allt vara bra, nu när vår högsta dröm äntligen har blivit sann.

Ändå sitter jag här. Sjukskriven. Med förlossningsdepression.
Har precis tagit min sömnmedicin och lugnande och väntar på att de ska verka för natten.

Vart tog glädjen vägen? Vart tog orken vägen? Varför känner jag inte längre igen mig själv?

Som en balanserande elefant på en tråd, ungefär lika stabil känner jag mig. Mina känslor och mitt humör pendlar upp och ner värre än Balder på Liseberg.

Ibland känner jag nästan igen mig själv, kan nästan känna mig som jag.

Ibland blir jag så nedstämd att jag känner att det vore bäst om jag bara dog. Att min man och vår dotter har det bättre utan mig. Att de inte behöver mig.

Det är inte det att jag inte älskar henne. Älskar henne sååå mycket och är så tacksam över henne. Men jag känner mig helt värdelös. Vad är jag för mamma som inte ens klarar av att ta hand om mitt eget barn?
Och vad har jag för rätt att vara olycklig efter vår långa kamp, när vi äntligen har kommit i mål, när det fortfarande finns dem som kämpar så hårt?

Känner så dåligt samvete gentemot alla som kämpar. Som att jag inte har rätt att må dåligt. För jag vet själv hur jag tänkte innan. Det kändes nästan som ett hån mot mig som ofrivilligt barnlös att mammor ens kunde bli deprimerade när de fått barn. Kunde verkligen inte förstå hur man kunde känna så. Som att de inte fattade hur lyckliga de var.
Det är nog därför jag dömer mig själv extra hårt.

Nu har jag ju äntligen fått det jag kämpade så för. Efter vår långa resa, kantad av tårar, förtvivlan, ilska, hopplöshet, mörker och en sådan enorm kamp.

Varför gråter jag inte tårar av lycka nu?

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0