Känner mig så fullkomligt värdelös. Som världens sämsta mamma och världens sämsta fru. Som en börda som de behöver dras med. Känns som att de skulle ha det mycket bättre utan mig.

 

Är så rädd att min dotter inte kommer att älska mig. Ser hur hon och hennes pappa knyter fina och starka band, medan jag står som en suddig figur någonstans ute i periferin.

 

Jag orkar ju inte ta hand om henne på det sätt jag hade önskat. Kan inte finnas där för henne som jag vill. Hur ska hon då veta hur mycket jag älskar henne?

 

Känner mig bara som en belastning. Som om det vore bättre att jag inte fanns.

 

Vill bara gå och gömma mig under en sten eller något.

 

Kanske var det meningen att jag inte skulle få barn, kanske var det därför det inte gick. Men vi "tvingade" oss till det...? 

 

Jag kanske inte kunde bli mamma för att jag inte var lämpad. Jag ville ju inte ens amma. Nu kan jag inte ens ta hand om mitt eget barn.

 

Jag förtjänar inte henne. Inte någon av dem.