När ska livet sluta leverera djävulskap?

 

Räcker det inte nu? Räcker det inte att ha haft en stormig uppväxt, med en mamma och pappa som skriker och bråkar, skiljer sig, att mamma drabbades av cancer två gånger, att jag mer eller mindre under hela livet plågats av tvångstankar och ångest, att jag blev smittad med herpes och fick utbrott i princip varje månad under flera års tid, att min man fick en stor tumör i pannbihålan och var tvungen att skära upp hela huvudet och borra upp pannbenet, att han fick komplikationer och jag trodde att han skulle dö, ovissheten efteråt om det skulle krävas ytterligare operation eftersom det läckte spinalvätska. Oron över att bli änka efter endast två års äktenskap. Sedan äntligen komma ut ut tunneln och börja se ljust på framtiden igen. För att nås av nästa feta käftsmäll i livet. Ofrivillig barnlöshet. Det värsta mörkret jag upplevt. Och NU, när vi äntligen nått dit då jag trodde att allt faktiskt skulle bli bra, på riktigt, då verkar det som att jag har utvecklat bipoläritet. Tydligen kan det utlösas av traumatiska livshändelser, som min skräckförlossning.

 

Mitt humör går upp och ner som en jojo. Kan vara jätteglad ena stunden och hur social som helst. Kan ha hur mycket energi som helst och fixa och greja helt maniskt. För att i nästa stund sjunka ner i ett svart hål. Är också lättstressad och får aggressiva utbrott. 

 

Visst, jag är van vid att ha PMS, eller snarare PMDD. Men det här, det har jag aldrig upplevt tidigare. Denna kraftiga skiftning.

 

Jag ska få en remiss till en psykiatriker nu.

 

Nu vill jag bara dö. Seriöst. Orkar inte mer. Vill inte vara en psykiskt sjuk mamma. Vår dotter förtjänar så mycket bättre.

 

VARFÖR kan djävulskapet aldrig ta slut. Varför kan livet aldrig få vara bra någon längre period? Nu känns det som att livet är över. Vill inte vara psykiskt sjuk. Då vill jag hellre dö.

 

Livet, du suger.