Ofrivillig barnlöshet = Livskris

 
 
Att vara ofrivilligt barnlös är att befinna sig i en livskris som kan vara i flera år. Man kan inte bearbeta krisen som en vanlig kris, utan man pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan, om man inte har fått ett definitivt besked att man inte kan få barn. Jag läste en forskningsartikel om det här.
 
I den här livskrisen befinner jag mig i. Tänkte försöka förklara lite hur det känns om det är någon där ute som snubblar in här och kanske känner någon som går igenom samma sak. Kanske har du svårt att förstå varför din vän drar sig undan, varför hon inte reagerade så positivt vid ditt senaste graviditetsbesked, eller varför dina bebisbilder inte får några gillningar av henne längre?
 
Så här upplever jag det, livet som ofrivilligt barnlös:
 
Depression och sorg.
Jag tror inte att människor runt omkring mig förstår hur dåligt jag mår av detta, hur otroligt påfrestande det är att vara ofrivilligt barnlös. Barnlösheten är som en grå regnig dag, med isande vindar och utan tillstymmelse till solsken. Den lägger sig som en tjock grå hinna över alla områden i livet. Idag känns den riktigt tung, som tjugo kilo som pressar ned mitt huvud och mina axlar. En tung börda att släpa runt på. En svart sten i hjärtat av sorg. Sorg över det som inte har blivit. Sorg över alla misslyckanden. Sorg över att inte veta, att befinna sig i ett känslomässigt kaos. En ständig berg-och-dalbana där toppen heter hopp och botten förtvivlan.
Sorg över att känna sig isolerad och sorg över att inte orka göra något för att bryta det.
Sorg över att känna sig utanför när alla andra får ett, två och tre barn och vi blir ensamma kvar som barnlösa.
 
Frågor som snurrar runt.
Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bli gravid? Är inte vi värda att få barn? Är det något jag har gjort som gör att det blivit så här?
Vart ska resan sluta? Hur länge ska man orka kämpa? Vad är alternativet?
 
Känslor av misslyckande.
Att få barn en av de mest grundläggande sakerna i livet och ett av livets stora mål. Att inte kunna få barn när man vill eller kanske inte alls gör att man känner sig rätt misslyckad. Jag kan känna mig misslyckad som kvinna, mindre värd. Känner mig underlägsen när jag träffar mammor. När de kommer där med sina barnvagnar och jag kommer där med min hund. Känner mig skamsen och känner mig besviken över att min kropp inte klarar av att göra det den är skapad för, att bära livet vidare...
 
Relationer.
Min relation till Gud, min man och mina vänner påverkas på olika sätt i den här livskrisen. Jag kämpar med olika frågor och har känt mig väldigt arg på Gud. Min och mannens relation har gått upp och ner genom denna resa och i perioder har vi inget tålamod alls och har bara bråkat. Andra gånger känner jag att vi är väldigt nära varandra och att vi kan bli starkare av detta. Relationen till vännerna orkar jag knappt upprätthålla. Med tanke på att alla våra vänner som vi brukar umgås med numera har två barn så känner jag mig så utanför och så avundsjuk att alla andra lyckas utom vi. Det är jättejobbigt att träffa småbarnsfamiljer och gravida så jag undviker ofta det. Speciellt ytligt bekanta som blivit gravida bara genom att titta på varandra.
 
Sexliv.
Vad ska man säga. Från början när vi började försöka svävade man på rosa små moln. Ju längre månaderna gick desto mer pressat blev det och produktionssex blev allt vanligare. Ligga på klocka efter äl-tester är en riktig romantikdödare och förtvivlan och vanmakt är inte så heta kryddor i ett äktenskap. En skön känsla när "läkarna" tog över, då man slipper en hel del press. Vi har gjort det vi kunnat liksom. Men depression till följd av ofrivillig barnlöshet är inte direkt en lusthöjare...
 
Isolering.
På grund av att jag känner mig så deppig av barnlösheten isolerar jag mig mer och mer. Orkar inte gå till kyrkan och träffa alla småbarnsfamiljer. Det gör så ont att se blickarna från alla lyckade mammor när de undrande tittar mot min mage för att se om inte vi ska ha barn snart. Det borde ju vara dags nu när vi är i trettioårsåldern och har varit gifta i fem år. Ja, det tycker vi med!!!
Orkar inte hitta på så mycket sociala saker utan håller mig mest i hemmets trygga vrå när jag inte behöver vara på jobbet.
 
Sociala sammanhang.
Jag jobbar heltid och ibland är det krävande att träffa människor man inte känner så väl och behöva vara social. Vissa dagar känns det helt omöjligt. Ibland går jag omvägar för att undvika att möta vissa människor. Det finns liksom inte kraft till att uppbåda ett leende, än minde en konversation. Ibland sitter jag helt tyst vid fikapauserna. Önskar att ingen ska se mig, att ingen ska prata med mig. Många dagar vill jag bara sjukskriva mig och gå hem och dra täcket över huvudet. Men jag kämpar, jag jobbar på.
 
Ilska.
Ibland blir jag så arg när jag ser gravida kvinnor eller lyckliga småbarnsföräldrar. Blir så arg på att vissa kan lyckas på första försöket, eller vissa som lyckas utan att de ens försöker! Blir arg för att de inte vet hur lyckligt lottade de är och blir arg på att livet är så orättvist. Blir arg över att vi ska behöva kämpa med blod, svett och tårar, år ut och år in, utan tillstymmelse till plus. Blir så arg på livet, på allt och alla. Känslan av orättvisa och vanmakt tar över ibland.
 
Hopp och hopplöshet.
Vissa dagar känner jag mig stark och peppad, klart att vi kommer lyckas! Nästa behandling kommer det ta sig på! Andra dagar sjunker jag ner i ett svart hål... Inför en ny behandling brukar jag må bra och känna mig hoppfull. Men vid negativa besked, vid mens och minus på stickan krossas jag totalt. Allt känns så hopplöst, som att vi aldrig kommer att få barn.
 
Att inte kunna planera.
Kan vi boka in den resan, eller kommer det krocka med någon behandling? Vilka dagar kommer jag behöva vara borta från jobbet denna månad? För att inte tala om det jobbiga i att behöva blotta det allra privataste för chefer och kollegor.
 
On hold.
När man försöker bli gravid är det mycket i livet som sätts "on hold". Det är mycket man ska undvika när man är gravid och när man försöker att bli det och när försöken drar ut på tiden och sträcker sig över flera år är det många saker som pausas och undviks. Träning, viss typ av mat, tabletter, renoveringar mm... Den ständiga tanken "utifall att" gör att man inte vågar göra vissa saker, och det blir också påfrestande i längden.
 
Tröstätande och shopping.
De få saker som gör att jag mår bättre för stunden är tröstätande och shopping. När jag kommer hem från jobbet vill jag direkt ha något gott att äta. Det har också blivit mycket tröstshopping online.
= Negativt för både hälsan och plånboken.
 
 
Vi som är ofrivilligt barnlösa menar inte att vara taskig mot dig som väntar barn. Att vi inte kan visa så stor glädje och entusiasm beror inte på att vi missunnar dig din lycka, det beror på att vi går sönder inuti. Det beror på att varje dag som vi lever i den här livskrisen så tär det mer och mer på oss och livsglädjen och hoppet rinner sakta ut likt sanden mellan fingrarna. Att se andra lyckas när man befinner sig i denna kris spär bara på alla känslor av rädsla, ångest och sorg. Att se andra lyckas påminner om vad man själv går miste om och kanske aldrig kommer att få uppleva. För att skydda sig själv, för att över huvud taget orka kliva upp ur sängen och ta sig igenom dagen, kanske vi måste skärma av oss från gravida och småbarnsfamiljer vissa dagar eller perioder. Kanske måste vi sluta följa dig på instagram och facebook för att dina bebisbilder eller dina bilder på gravidmagen kan förstöra hela vår dag. Det gör fysiskt ont att se dem. Det är som att få en käftsmäll.
Att vi agerar som vi gör betyder inte att vi inte älskar er, bara att vi mår så fruktansvärt dåligt.
 
Det var lite om hur jag upplever att gå igenom ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar.
Kanske du har fått lite mer förståelse för människor i din närhet som brottas med samma sak.
Eller kanske går du själv igenom samma livskris. Det kan finnas en tröst i att läsa om någon annan som går igenom detta. Att känna att man inte är ensam, trots att man ibland kan känna sig ensammast i världen.
 
Ta hand om er <3
Anonym
2017-05-13 @ 20:33:34

blir rörd till tårar här...hopps av hela mitt hjärta att du till slut ska få ett barn. massa kärlek till er

Svar: Tack fina du <3
I väntan

Sanna
2017-05-13 @ 23:31:10

💛💛💛💛💛💛💛

Svar: <3<3<3<3<3
I väntan

Pånolligen
2017-05-14 @ 09:10:06

Så fint skriver, Känner verkligen igen mig. Hoppas att det är er tur nu ❤️

Svar: Tack fina! Hoppas så att det är er tur också! <3
I väntan

M
2017-05-14 @ 09:21:12
URL: http://www.mittlivstonartshojning.blogg.se

Jag försöker som ensamstående och känner igen mig i en del av det du skriver trots att jag nyss börjat min resa. Ibland tänker jag att det är tur att jag försöker som ensamstående, för jag förstår inte hur par fixar att hålla ihop. Jag vill ju nära på skiljas från mig själv. Tack för att du delar med dig av tankar och känslor. ❤️

Svar: Ja, det är verkligen ingen lätt situation. Önskar dig all lycka <3
I väntan

longingforababyblog

<3 Tack för att du sätter ord på väldigt mycket av det jag känner. Isolering, "on hold", sexlivet, relationer, sociala sammanhang, alla känslostormar. Så mycket igenkänning! Kramar och en stor jäkla pepp-boost-push!

Svar: Tack fina du och stor kram och pepp tillbaka <3
I väntan

Anonym
2017-05-16 @ 11:00:54

Känner igen mig så mycket i det du skirver. Exakt så är det. Och tror verkligen inte att nån som inte varit i denna situation kan förstå. Bevisligen inte när man får så summa kommentarer som "slappna bara av".
Skickar lite kärlek till dig-du är inte ensam!

Anonym
2017-05-16 @ 11:00:57

Känner igen mig så mycket i det du skirver. Exakt så är det. Och tror verkligen inte att nån som inte varit i denna situation kan förstå. Bevisligen inte när man får så summa kommentarer som "slappna bara av".
Skickar lite kärlek till dig-du är inte ensam!

Svar: Eller hur! Kärlek tillbaka till dig <3
I väntan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0