Nu har det gått lite mer än en vecka sen vi fick det tråkiga beskedet att inget av embryrona överlevde upptiningen.

 

Jag har brytit ihop på båda mina jobb i veckan. Vissa dagar har jag mått helt ok, andra har varit piss.

 

Nånstans hoppades vi också att vi kanske hade lyckats naturligt denna gång. I torsdags fick jag kraftig mensvärk, fast jag inte ska ha mens förrän på onsdag. Trodde då givetvis att det var ett graviditetstecken, men tji fick jag när jag testade negativt i fredags. Då var det äl+11 så det borde ha visat sig. Nu börjar flytningarna dessutom bli lite grågrumliga, så mensen är på G till 100 %. Återigen blev vi så beskvikna. Vad är det för fel? Varför kan jag inte bli gravid?

 

Jag har typ tappat hoppet om att nånsin få bli gravid. Jag hämtade ut sprutorna inför nästa IVF i fredags. Men jag kände inget hopp eller förväntan när jag hämtade ut dem. Känner ingenting inför behandlingen. Känns redan som att jag har misslyckats. Känns som att jag har gett upp.

 

Försökte peppa igång mig själv genom att läsa solskenshistorier om folk som lyckats efter flera IVF. Om vi själva skulle hamna där... Läste om vissa som lyckades på typ 8:e IVF:en. Men känner att jag själv aldrig hade pallat att köra så många. Det är för tärande, både psykiskt och fysiskt. Nä, efter tre IVF:er ger vi nog upp, om vi inte fått barn. Då får det vara nog. Då satsar vi helhjärtat på adoption istället.

 

Hamnade på en gammal blogg, där det var ett par som försökt få barn i 6 år och gjort en massa IVF:er. Till slut var mannen otrogen och ville skilja sig. Blev så ledsen när jag läste hennes blogg, den hopplöshet och det mörker hon befann sig i. Jag vill inte att mitt liv ska bli så. Att år in och år ut leva i IVF-världen. Slita ut psyke och kropp, relationer och äktenskap och till slut få ge upp allt. Sälja hus och gå skilda vägar. Fy, säger jag bara. Då hade jag satt stopp för länge sen.

 

Visst vill vi ha barn, men det är inte värt att förstöra sitt äktenskap för. Att sitta där ensam och bitter till slut, utan vare sig man eller barn. Vilken mardröm.

 

Fick lite perspektiv när jag läste bloggen och kände en stor tacksamhet över allt fint och gott jag har i livet.

 

Ta hand om er <3