Gett upp?

Nu har det gått lite mer än en vecka sen vi fick det tråkiga beskedet att inget av embryrona överlevde upptiningen.
 
Jag har brytit ihop på båda mina jobb i veckan. Vissa dagar har jag mått helt ok, andra har varit piss.
 
Nånstans hoppades vi också att vi kanske hade lyckats naturligt denna gång. I torsdags fick jag kraftig mensvärk, fast jag inte ska ha mens förrän på onsdag. Trodde då givetvis att det var ett graviditetstecken, men tji fick jag när jag testade negativt i fredags. Då var det äl+11 så det borde ha visat sig. Nu börjar flytningarna dessutom bli lite grågrumliga, så mensen är på G till 100 %. Återigen blev vi så beskvikna. Vad är det för fel? Varför kan jag inte bli gravid?
 
Jag har typ tappat hoppet om att nånsin få bli gravid. Jag hämtade ut sprutorna inför nästa IVF i fredags. Men jag kände inget hopp eller förväntan när jag hämtade ut dem. Känner ingenting inför behandlingen. Känns redan som att jag har misslyckats. Känns som att jag har gett upp.
 
Försökte peppa igång mig själv genom att läsa solskenshistorier om folk som lyckats efter flera IVF. Om vi själva skulle hamna där... Läste om vissa som lyckades på typ 8:e IVF:en. Men känner att jag själv aldrig hade pallat att köra så många. Det är för tärande, både psykiskt och fysiskt. Nä, efter tre IVF:er ger vi nog upp, om vi inte fått barn. Då får det vara nog. Då satsar vi helhjärtat på adoption istället.
 
Hamnade på en gammal blogg, där det var ett par som försökt få barn i 6 år och gjort en massa IVF:er. Till slut var mannen otrogen och ville skilja sig. Blev så ledsen när jag läste hennes blogg, den hopplöshet och det mörker hon befann sig i. Jag vill inte att mitt liv ska bli så. Att år in och år ut leva i IVF-världen. Slita ut psyke och kropp, relationer och äktenskap och till slut få ge upp allt. Sälja hus och gå skilda vägar. Fy, säger jag bara. Då hade jag satt stopp för länge sen.
 
Visst vill vi ha barn, men det är inte värt att förstöra sitt äktenskap för. Att sitta där ensam och bitter till slut, utan vare sig man eller barn. Vilken mardröm.
 
Fick lite perspektiv när jag läste bloggen och kände en stor tacksamhet över allt fint och gott jag har i livet.
 
Ta hand om er <3
Emma
2017-05-07 @ 18:27:09
URL: http://nouw.com/babylonging

Åh vad jag kände igen mig i ditt inlägg.
Trodde verkligen jag var gravid denna månad då jag hade ömma bröstvårtor vilket jag annars aldrig har, men tji fick jag :(

Kommer du ihåg vad bloggen du läste heter?

Svar: Ja, det suger verkligen! Kommer tyvärr inte ihåg, tror att hon kallade sig Kix. kram!
I väntan

Anonym
2017-05-07 @ 21:34:35

Alla behandlingar är fruktansvärt tärande både fysiskt och psykiskt. Jag gav nog upp mer och mer efter cirka 5-6 gånger men någonstans så lever man på hoppet som då gjorde att vi fortsatte. Vi hade bestämt inför den 10 behandlingen att nu får det vara nog annars så går vi under. Då lyckades det och idag är vår dotter 1 år gammal. Önskar er att få lyckas bli föräldrar! Kramar

Svar: Wow, fantastiskt! tack!! kram
I väntan

Anonym
2017-05-07 @ 23:24:12

Det som hjälpt mig är att tänka att ivf är som ett lotteri. Det handlar mycket om tur och otur och till stor del om att stå ut tillräckligt länge för att hitta vinstlotten. I allra högsta grad när man är oförklarligt barnlös. Jag var länge bitter för att vi aldrig fick något embryo till frysen. Men jag förstår också att det inte bara för gott med sig, utan också oro, ångest och tårar. Ytterligare en chans till en olyckad återföring, liksom...
Jag umgicks också mycket med tanken på ett liv utan barn, fast att alla tyckte att jag var dum som "gav upp". Men det kändes viktigt för mig att få tänka på det.

Jag hoppas att du ska få din vinstlott och bli gravid!

Svar: Hej! Hur gick det för er, fick ni barn till slut?
I väntan

Anonym
2017-05-07 @ 23:24:13

Det som hjälpt mig är att tänka att ivf är som ett lotteri. Det handlar mycket om tur och otur och till stor del om att stå ut tillräckligt länge för att hitta vinstlotten. I allra högsta grad när man är oförklarligt barnlös. Jag var länge bitter för att vi aldrig fick något embryo till frysen. Men jag förstår också att det inte bara för gott med sig, utan också oro, ångest och tårar. Ytterligare en chans till en olyckad återföring, liksom...
Jag umgicks också mycket med tanken på ett liv utan barn, fast att alla tyckte att jag var dum som "gav upp". Men det kändes viktigt för mig att få tänka på det.

Jag hoppas att du ska få din vinstlott och bli gravid!

Anonym
2017-05-08 @ 00:10:06

Känner igen mig så i det du skriver! På åttonde återföringen lyckades vi och dottern är nu 2! Kämpa på!

Svar: Åh, underbart att höra!! ❤️
I väntan

Marie
2017-05-08 @ 11:10:58

Det går inte att tala om för någon annan var gränsen går. Man måste känna själv hur länge och mycket man orkar. Strunta i vad andra tycker. Det är bara ni tillsammans som kan fatta besluten och det måste kännas rätt för er.
Vårt första barn:
IVF 1: ET minus, 1 blastocyst till frysen som sedan inte överlevde upptiningen.
IVF 2: ET minus, FET med blastocyst som blev sonen (snart 3 år)

Syskonförsök:
IVF 1: ET minus, inget till frysen
IVF 2: ET minus, 1 blastocyst till frysen som inte överlevde upptiningen
IVF 3: ET minus, FET som gav + och jag är nu 10+1.

Svar: Wow, tack för att du ger mig hopp! Stort grattis till er! ❤️
I väntan

Lotteritjejen
2017-05-11 @ 07:52:00

Jodå, vi fick vår vinstlott! En dotter som nu är fyra månader. Hon kom till mellan ivf 4, som faktiskt tog sig men slutade i tidigt missfall, och ivf 5 (sprutorna låg och väntade i kylen). En sån där solskenshistoria som jag förut nästan blev arg när någon berättade...

Så befriande att läsa andras kommentarer, föe jag tror ingen som inte har varit i situationen själv riktigt förstår att man måste få deppa ihop och nästan ge upp. Det går ju inte att slappna av och tänka positivt ut ur barnlösheten. Och att få känna att man kan avsluta när man inte orkar mer, det handlar kanske om kontroll eftersom allt annat är heeeeelt okontrollerbart.

Igen: jag hoppas att ni ska få ert barn en dag!

Svar: Wow underbart att höra!!! 😀 Stort tack❤️
I väntan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0