Ja, hur känner jag så här inför äggplocket imorgon? Vet ärligt talat inte... Jag känner mig dels hoppfull, att allt ska gå rätt denna gång och att vi äntligen ska få plussa om drygt två veckor och få vårt barn sen om nio månader. Men i nästa tanke kommer jag ihåg besvikelsen efter senaste gången. När vi åkte upp för att göra ET, men blev nekade pga risk för överstimulering. Måtte det inte bli så igen. Måtte vi få tillbaka minst ett embryo på fredag!

 

Man kan väl säga att det pendlar mellan hoppfulla tankar och katastroftankar. Som vanligt i den här karusellen alltså!

 

Jag känner mig inte lika nervös denna gång. Eller både och. Nu vet jag vad som väntar och man har mer koll på läget. Däremot hade jag en mer "naiv" tilltro till IVF inför förra gången. Det fick sig en rejäl törn efter förra gångens misslyckanden... Nu är jag mer orolig att det aldrig kanske lyckas? Fast ändå tror jag det. Man låter ju helt schitzo.:P

 

Nu tar vi nya tag. Nu ska vi lyckas! Nu är det faktiskt vår tur att bli föräldrar. Nu orkar jag inte med ett enda graviditetsbesked till innan vi har lyckats. Nu är det vår tur att få ge det! Vår tur att deklarera för världen att vi äntligen ska få bli föräldrar!

 

Vi är ju verkligen sist av alla, hästlängder bakom alla våra vänner.

 

Men skit samma. Det viktigaste är att vi får vårt efterlängtade barn. Har mer och mer släppt jämförelsen med andra och accepterat att vi inte kommer att befinna oss på exakt samma nivå som våra vänner.

 

Hur går det för alla er som läser bloggen???

KRAM <3