Livrädd och utan livlina

Jag vet att det bara var vårt första försök. Men egentligen är det ju inte alls vårt första försök. Vi har ju försökt aktivt två år!
 
Eftersom allt ser perfekt ut hos båda av oss så kan jag inte förstå hur vi aldrig har lyckats plussa, en enda gång?
 
Dessutom innan dessa två åren så har vi ju "slarvat" en hel del med.
 
På något sätt hade det känns psykiskt lättare för mig om jag någon gång åtminstone hade plussat, och fått missfall, så att jag i alla fall visste att jag KAN bli gravid. (Menar inte att såra er som har fått missfall, det måste vara jättehemskt verkligen, snälla ta detta på rätt sätt <3) Nu känns det inte som att jag kan bli gravid, och ingen har gett en förklaring till varför! Det är enormt frustrerande och skräckingivande. Tänk om jag faktiskt inte kan bli gravid, om det är något fel, bara att de inte har hittat det! På så vis hade det varit skönare om de faktiskt hade hittat något, som de kunde göra något åt.
 
Nu är det bara en massa frågetecken och osäkerhet som hänger i luften och rädslan att aldrig få bli mamma kväver mig.
 
Har ju tänkt som livlina att vi adopterar, och det har varit skönt att ha det att luta sig mot, att inte allt hänger på detta. Men till min förskräckelse när jag googlade igår verkar det som att det är kört på den fronten. Man får nämligen inte gå på antidepp, det verkar som att inga länder accepterar det vad jag förstår. Jag äter en väldigt låg dos sedan en tid tillbaka och vill absolut inte sluta, då jag mår så mycket bättre av det. Och det påverkar verkligen inte min förmåga att bli en bra mamma.
 
Livet är så sjukt orättvist! Nu verkar det som att vår enda livlina i den här hemska karusellen, adoption, inte finns tillgänglig. Så nu kan jag bara hoppas på IVF. Därav skräcken.
 
För om det inte går, vad gör vi då?
Att leva ett liv utan barn känns otänkbart.
 
Ibland känner jag bara för att lägga mig ner på marken och tyna bort. Ser ingen mening med något. Allt känns grått och livsgnistan är borta. Orkar inte längre, fattar du inte det Gud?
Kristina
2017-03-04 @ 11:34:49

Jag tänker inte säga att jag lovar att ni tillslut kommer stt lyckas att du absolut kommer bli mamma. För jag vet att jag inte kan lova det.

Jag och min man har ju försökt lika länge som du och din man. 2 år aktivt och sedan slarv innan det. Min man har ju få spermier och hos mig ser allt bra ut. Ändå kan inte läkarna säga att vi absolut har bara manlig faktor för vi skulle rent teoretiskt kunna bli gravida men att det kanske tar längre tid. Vi borde vara en av de paren som blir gravida inom ett år, men inte på första 10 försöken. Men så har det ju inte blivit. Att inte veta vad som egentligen felar är tufft. Är min livmoder ogästvänlig? Är mina ägg för gamla? Är mitt immunförsvar aggressivt? Det är tufft att inte veta. Du är inte ensam, det livar jag dig! Även om jag inte kan lova att varken du eller jag kommer att bli mammor en dag så lovar jag att vi inte skulle kunna ha bättre förutsättningar. Att vara lättstimulerad är en väldig fördel, vilket vi båda verkar vara. Det är en jättestor (verkligen jättestor) fördel att få ut ca 15 ägg vid äggplock, vilket vi båda fått. Det är en superfördel (verkligen superduperfördel) att lyckats få perfekta blastocyster till frysen. Vi kanske aldrig kommer att lyckas bli mammor. Men vi får inte glömma att förutsättningarna aldrig skulle kunna se bättre ut i den sits vi är i (ofrivilligt barnlösa). Det kan jag lova dig.

Gällande adoption, tycker jag, om det gör dig lugnare ändå kan ställa er i kö. Det kostar ju en del men kan ändå vara värt. Ni kan stå i kö utan att vara säkra att ni vill adoptera. Gällande om ni någonsin får adoptera, det problemet kan ni ta om det skulle bli aktuellt. Vi står ju i kö till AC, och det har i alla fall gjort mig lugnare. Även om vi kanske lyckas med IVF nu kanske vi vill adoptera sen om det blir avtuellt med eventuellt syskon. Man vet ju aldrig hur livet blir.

Stor kram Kristina

Svar: Tack Kristina. Du har rätt, vi har jättebra förutsättningar och det finns ju egentligen ingen anledning att vi INTE skulle lyckas. Ibland är det bara så svårt att tänka positivt. Men jag hoppas innerligt att vi båda ska få uppleva lyckan att bli mammor en dag. Ska nog kontakta de olika adoptionsbyråerna och höra vad de tror om ens chanser att få adoptera när man äter en låg dos ssri. Bättre att få höra från dem än att spekulera utifrån svar på t.ex. familjeliv.
Stor varm kram <3
I väntan

Sanna
2017-03-04 @ 20:49:50

❤️❤️❤️ Skickar dig all styrka och allt hopp världen kan uppbringa❤️❤️❤️

Svar: Tack fina Sanna ❤️❤️❤️
I väntan

Anonym
2017-03-05 @ 09:27:42

Vi höll på i 7 år utan minsta plus. IV de sista 2 åren. Vi fick vår lilla kille med sista ägget från frysen från sista tredje äggplocket. Så misströsta inte efter första!!! Det kommer gå. Fortsätt kämp.
Styrkekramar till er.
/Neo

Svar: Underbart, tack för din uppmuntrande solskenshistoria!!! ❤️ Kram
I väntan

Anonym
2017-03-05 @ 20:13:15

Man behöver inte vara positiv jämt. Jag mår galet dåligt ibland (typ idag) och tror att alla kommer lyckas utom vi. Vi kommer stå här utanför barn, alla kommer gå vidare och vi vara kvar. Sedan får jag påminna mig om de tre vi har i frysen. Inte ge upp än, inte innan vi ens försökt. Inte ens ge upp om 1, 2, 3 inte fäster. Det är bara att fortsätta. Gråta, skrika och sedan fortsätta. Det låter bra att höra med adoptionsbyråerna om det verkligen är helt kört. Det och inte Familjeliv. Jag tror inte det behöver vara helt kört faktiskt. Stor kram Kristina

Svar: Tack fina du❤️❤️❤️ Kram
I väntan

Matelan
2017-03-06 @ 13:54:34

Jag vet att det inte är någon tröst att det "bara" var er första IVF, jag vet precis hur du känner. Jag önskade också alltid att få ett tecken på att jag kunde blir gravid, en bekräftelse på att de KAN gå. Det är inget "fel" på mig eller min sambo heller så jag har tänkt precis som du.

Jag började blöda innan testdagen på vår första IVF, jag tog ett test och det var svagt positivt, men det försvann snabbt i samband med att blödningen ökade. Jag kände av den där bekräftelsen, det GICK ju, för första gången på 3 år så fick jag ett positivt test. Jag var jätteledsen över att jag blödde och att det inte gick hela vägen, men samtidigt väldigt glad över att ha lyckats få ett plus. Sedan gjorde vi en FET i cykeln efter och jag blev gravid, lyckan var total, jag var i ett lyckorus. Men i v 6 fick jag missfall. Den smärtan och den sorgen går inte att beskriva med ord.

Det jag vill ha sagt är att jag inte blir sårad av det du skriver, fast jag har upplevt missfall. Efter ca 1,5 vecka av sorg och gnabb med sambon (båda var så ledsna) så insåg vi PÅ RIKTIGT att vi kommer få barn någon gång. Det var "bara" fel på detta ägget, precis som så många andra råkat ut för. Inga konstigheter.

Ge knoppen tid att sörja, förstå, bearbeta och ta nya tag. Ge kroppen tid att förstå och ta hand om det som komma skall. Vissa av oss får kämpa lite mer, det finns inget ont som inte har något gott med sig. Stor kram <3

Svar: ❤️❤️❤️
I väntan

K
2017-03-07 @ 18:36:29

Finns ju fler sätt än ivf och adoption att försöka med. Vi blev inte gravida med hjälp av ivf men äggdonation utomlands har gjort att vi nu har tre barn. Kolla upp klinker utomlands, brukar finnas fler behandlingsalternativ där än vad Sverige kan erbjuda.

Svar: Det är inga alternativ för oss. Ingen av oss vill göra det.
I väntan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0