Negativ

Usch, det känns redan som att det har misslyckats. Idag är embryot nio dagar, om det fortfarande lever...
 
Det har varit ungefär precis samma sak som vid vårt misslyckade FET. Min mage svullnade upp en dag. Sedan vaknade jag av att jag frös jättemycket nån natt efter det. I natt hände samma sak igen. Gick tillbaka i bloggen och det var ungefär samma ruvardag det skedde på. Vad betyder det igentligen? Att kroppen attackerade det lilla embryot och dödade det??? Började googla immunoligiska orsaker... Imponerad av dem som orkar åka till Aten och göra utredning... Skulle jag aldrig palla.
 
Men det är också så frustrerande att inte veta vad som är fel, när allt ser så bra ut!!!
 
Idag är det exakt en vecka till BIM. Och exakt en vecka innan får jag alltid mensvärkskänningar. Inget undantag denna gång! Har haft denna dag lite som en "milstolpe". Om jag inte skulle börja få mensvärk idag så kunde jag känna mig mer hoppfull om att det kanske har lyckats. Men icke. Var precis så här när vi gjorde vårt FET.

Skit, skit, skit. Varför kan jag inte ens få KÄNNA mig gravid? Varför ska jag behöva "veta" en hel vecka innan BIM och nästan TVÅ veckor innan testdag att det redan är över?

Blir det aldrig mer än så här?
 
Hur stort är hoppet att plussa om man aldrig gjort det? Verkar som att de allra flesta i den här karusellen i alla fall har lyckats plussa nån gång. Men efter fem års äktenskap, snart 2,5 års aktiva försök har jag aldrig någonsin lyckats bli gravid.

Trettioårsdagen närmar sig med fasa.... Skit. Tiden bara rinner iväg.  Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Nu skulle vi ju vara inne på att skaffa vårt ANDRA barn...
Istället börjar ju fertiliteten avta, sakta men säkert. Och riskerna blir fler.
Och hoppet om att få bli förälder vissnar mer och mer.
(Vet att det finns personer som är betydligt äldre som lyckas få barn både naturligt och med IVF, detta är inte menat som något illa mot någon. Skriver bara personligt om mina tankar och upplevelser. 30-årskris kanske?)
 
Orkar inte med ett till misslyckande. Kommer bli helt förkrossad igen om jag får ett till minus.
Orkar inte resa mig upp en gång till.
Jag får nog acceptera att vi inte kan få biologiska barn om inte det här lyckas...
 
Men hur sjutton orkar man ge sig in i en seg adoptionsprocess efter det här?

Det måste bara lyckas nu, det måste.
Alternativet är mer än jag klarar av...
Malin h
2017-06-03 @ 15:41:12

Hej så tråkigt att höra. Ja man är ganska säker på sin kropps signaler vid det här laget så jag kan förstå hopplöskänslan. Men ge inte upp än!! Jag skrev till dig i ett tidigare inlägg om att jag var ca en vecka efter dig i processen med IVF. Skulle återfört embryo igår men var överstimulerad så nu blir det att vänta till augusti för att ev kunna sätta tillbaka fryst embryo. Känns långt till augusti men så är det. Jag känner med dig. Kram

Svar: Tack för peppning! Men åh, vad tråkigt att du blev överstimulerad, vet precis hur jobbigt det är att behöva vänta på återföring!! Håller tummarna att ni får tillbaka ert guldägg i augusti och att ni kan njuta av sommaren! :) Stor kram
I väntan

Sanna
2017-06-04 @ 11:05:01

Vill inte inge falskt hopp men jag kände precis samma när jag blev gravid som när jag skulle ha mens...man vet aldrig. Håller tummarna för er, superhårt! Hur har det gått med resterande ägg, fick ni några till frysen? KRAMAR

Svar: Tack fina du för att du ger hopp! Hoppas verkligen att det är samma för mig :)Vi har inte fått något brev än så jag vet inte. Bryr mig ärligt talat inte så mycket, sa till mannen att jag hoppas vi inte får något till frysen. För besvikelsen var så stor i hur det gick för våra embryon sist.... Vill inte vara med om det igen.
Nä, nu hoppas vi ändå på detta embryo! <3 KRAM
I väntan

Sanna
2017-06-04 @ 18:50:17

Jag förstår att ni var besvikna men det behöver inte bli samma denna gången. Hoppas ni får några till frysen och kanske kan ni få sätta tillbaka två om detta embryot inte visar sig vara THE ONE. Dock tror och hoppas vi såklart på det=) Kram!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0