Usch, det känns redan som att det har misslyckats. Idag är embryot nio dagar, om det fortfarande lever...

 

Det har varit ungefär precis samma sak som vid vårt misslyckade FET. Min mage svullnade upp en dag. Sedan vaknade jag av att jag frös jättemycket nån natt efter det. I natt hände samma sak igen. Gick tillbaka i bloggen och det var ungefär samma ruvardag det skedde på. Vad betyder det igentligen? Att kroppen attackerade det lilla embryot och dödade det??? Började googla immunoligiska orsaker... Imponerad av dem som orkar åka till Aten och göra utredning... Skulle jag aldrig palla.

 

Men det är också så frustrerande att inte veta vad som är fel, när allt ser så bra ut!!!

 

Idag är det exakt en vecka till BIM. Och exakt en vecka innan får jag alltid mensvärkskänningar. Inget undantag denna gång! Har haft denna dag lite som en "milstolpe". Om jag inte skulle börja få mensvärk idag så kunde jag känna mig mer hoppfull om att det kanske har lyckats. Men icke. Var precis så här när vi gjorde vårt FET.

Skit, skit, skit. Varför kan jag inte ens få KÄNNA mig gravid? Varför ska jag behöva "veta" en hel vecka innan BIM och nästan TVÅ veckor innan testdag att det redan är över?

Blir det aldrig mer än så här?

 

Hur stort är hoppet att plussa om man aldrig gjort det? Verkar som att de allra flesta i den här karusellen i alla fall har lyckats plussa nån gång. Men efter fem års äktenskap, snart 2,5 års aktiva försök har jag aldrig någonsin lyckats bli gravid.

Trettioårsdagen närmar sig med fasa.... Skit. Tiden bara rinner iväg.  Det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Nu skulle vi ju vara inne på att skaffa vårt ANDRA barn...

Istället börjar ju fertiliteten avta, sakta men säkert. Och riskerna blir fler.

Och hoppet om att få bli förälder vissnar mer och mer.
(Vet att det finns personer som är betydligt äldre som lyckas få barn både naturligt och med IVF, detta är inte menat som något illa mot någon. Skriver bara personligt om mina tankar och upplevelser. 30-årskris kanske?)

 

Orkar inte med ett till misslyckande. Kommer bli helt förkrossad igen om jag får ett till minus.

Orkar inte resa mig upp en gång till.

Jag får nog acceptera att vi inte kan få biologiska barn om inte det här lyckas...

 

Men hur sjutton orkar man ge sig in i en seg adoptionsprocess efter det här?

Det måste bara lyckas nu, det måste.

Alternativet är mer än jag klarar av...