Idag är det sex dagar kvar till ultraljudet! När jag tänker på det pirras det i magen. Är verkligen jättenervös inför det. Skräcken vore om han sa att det inte fanns något foster där inne, eller om inte hjärtat tickar, eller om fostret är alldeles för litet.

Varför har jag så lätt att bygga upp skräckscenarier i huvudet? Varför kan jag inte bara vara lugn och lita på att det kommer gå vägen?

Kanske för att vi har kämpat så länge och den här gåvan är så dyrbar, därför är man så otroligt rädd att mista den.

Drömmen och förhoppningen är att vi får se vår lilla bebis på ultraljudet, med tickande hjärta, alldeles normalstor.

Då kommer jag bli så euforiskt glad och då kommer jag äntligen kunna fatta att det är på riktigt. Och våga tro på att vi faktiskt ska ha barn i februari!!!