Vi var ute på promenad tidigare idag med vovven. Snön hade fallit under natten och vovven var överlycklig och skuttade fram över det vita snötäcket. Min man sa att "han är precis som ett barn, det är inte så stor skillnad". Jag tog med en boll som vi kastade fram och tillbaka medan hunden sprang efter i full fart.

 

På vägen hem träffade vi en bekant som var ute och gick med barnvagnen. Vi var på deras bröllop för knappt två år sedan och då hade vi börjat våra försök några månader tidigare. De blev gravida på bröllopsresan, på första försöket, vilket jag räknade ut när ultraljudsbilden dök upp på facebook någon månad senare. Kommer ihåg hur orättvist det kändes, att de lyckades direkt och inte vi.

 

Nu kikade vi ner i barnvagnen på en söt liten ettåring. Det kändes inte jobbigt att träffa dem utan det var faktiskt ganska roligt. Det var sedan efteråt som jag började tänka, att vi också hade kunnat ha en ettåring nu... Om allt hade funkat, om vi också hade lyckats bli gravida i början av våra försök.

 

På den tiden började vi förbereda för att utöka familjen. Vi köpte en kombi och började titta på hus. Nu är allt förberett, vi ha en stor bil, vi har ett hus med en övervåning som ekar tomt och väntar på att fyllas med våra barn.

 

Deras son har precis börjat ta sina första steg. Kan inte undgå att tänka på att om vi inte hade haft svårt att få barn hade vi också fått höra ljudet av små barnfötter som tassade runt i vårt hus nu. Vi hade inrett ett barnrum på övervåningen istället för att använda det som ett extra förråd som ingen av oss orkar ta tag i eftersom vi båda vet vad det är tänkt att bli. Vi hade varit ute och lekt med vårt barn i snön idag... Inte bara vår hund.

 

Vi kanske till och med hade börjat tänka på att skaffa syskon vid det här laget.