Just nu känner jag mig väldigt ledsen. Äktenskapet mellan mig och min man är minst sagt ansträngt. Det har tagit rejält med stryk av den livskris vi går igenom...

 

Den senaste månaden har varit katastrofal. Vi bråkar i princip varje gång vi pratar med varandra. Det är anmärkningsvärt hur fort det har gått utför. I höstas tyckte jag att relationen var bra. Men jag har varit så sjukt deprimerad de senaste månaderna så det har väl också tagit ut sin rätt på äktenskapet. Jag har bara fokuserat på barnlösheten och inte orkat med något eller någon annan, inklusive min man.

 

För honom är det största problemet att sexlivet inte fungerar. Som det känns för mig skulle jag lätt kuna leva utan sex, har verkligen noll lust. Känner mig bara äcklad av det. Samtidigt vet jag hur viktigt det är för äktenskapet, men jag kan bara inte ställa upp, det går inte, det skulle kännas som våldtäkt...

 

Just nu är vi nästan inte fysiska över huvud taget. Jag blir typ spänd och stel när han försöker ta på mig. Det är så sjukt, för några månader sedan kände jag inte alls så här (bara när jag hade PMS). Jag vet ju att jag älskar honom egentligen, men det känns som att vi har glidit ifrån varandra en bit. Det har blivit en distans mellan oss. Jag vet inte hur vi ska hitta tillbaka...

 

Vi pratade ikväll om att vi nog måste ta hjälp. Det har ju inte varit någon kris i äktenskapet på så sätt att någon har varit otrogen eller så, men vi måste ta tag i problemen nu känns det som, för ju längre vi bara går och irriterar oss på varandra och inte kan kommunicera på ett bra sätt, desto sämre blir äktenskapet.

 

Nej, nu ska vi vända denna skutan. Jag mejlade precis en samtalsterapeut som verkade bra.

Vi har också bestämt att vi ska försöka hitta på någonting tillsammans en gång i veckan, typ laga mat, bowla, käka på restaurang eller liknande...

 

Hur mår era relationer i skuggan av barnlösheten?
Har ni några tips på att förbättra relationen och hitta tillbaka till varandra?