Mitt emellan står vi. I ingenmansland. Vi har ingen att relatera till, ingen som befinner sig där vi gör.

 

Vi har tagit klivet ut ur singellivet och klivit in i tvåsamheten. Och länge hade vi vänner som befann sig där vi var. Nygifta och förälskade. Vi hittade på roliga saker tillsammans och bjöd hem varandra på parmiddagar.

 

Sedan började det ena efter det andra paret bli gravida. Efter ett tag kände vi oss redo vi med och det skulle bli så roligt att följas åt. Vi, tillsammans med våra bästa vänner, skulle bli föräldrar ungefär samtidigt. Vi tjejer skulle ordna babyshowers till varandra och följa varandras graviditeter i minsta detalj. Vi skulle jämföra förlossningshistorier och vi skulle vara mammalediga tillsammans. Vi skulle bli "lattemamma-ligan" på stan. Slippa jobba och ta hand om våra älskade små knoddar.

 

För det ena efter det andra paret blev det så. Vi gladde oss för dem, vi var ju bara i början av våra försök. Vi såg förväntansfullt fram tills dagen då vi själva skulle få uppleva glädjen att få se det magiska plusset på stickan.

Det var bara det att det aldrig kom för oss.

 

Nu befann vi oss inte på samma ställe i livet längre. Men gapet gick ändå att överbrygga. Vi kunde hälsa på i varandras världar, i varandras verkligheter, utan jobbiga känslor från min sida. Men ju längre tiden gick, desto större växte sig avståndet. Desto längre halkade vi efter. Och det som vi drömt om att få uppleva tillsammans, där fick inte vi vara med. Istället fick vi titta på utifrån, när alla våra vänner började prata om att skaffa ett barn till. När våra vänner, det ena paret efter det andra, berättade för oss att de väntade tillökning igen. Nu var alla hästlängder före medan vi stod helt stilla. Frustrerade, arga, ledsna, uppgivna...

 

Nu befinner vi oss i ingenmansland. Vi kan inte gå tillbaka dit vi kom ifrån och vi kommer inte fram till lägret där vi vill vara, hur mycket vi än kämpar. Vi är helt ensamma här, i landet där ingen av våra vänner finns.

 

Det är bara vi.