Mardröm


Vaknade precis helt kallsvettig. Drömde världens mardröm. Först var det nyår och jag bara grät och grät och var fullkomligt förkrossad över att det gått ett år till utan att jag hade blivit gravid. Insåg att jag nu igen bara skulle ha tre månader på mig att bli gravid ifall jag skulle få bli mamma detta året.
 
Sen var det dags att åka till RMC för återförande. Det var en lördag även i drömmen. Vi satt i väntrummet och jag var fortfarande jätteledsen. Sen efter ca 25 minuter kom jag på att vi satt på fel plan. Men då hade min man redan försvunnit till något annat plan för att leta efter personalen. Så jag fick själv skynda mig dit vi skulle. Jag fick komma in i rummet där insättningen skulle ske och där möttes jag av en vikarierande läkare och en sköterska. Läkaren var så sjukt nervös att hon skakade och svettades. Hon verkade inte alls veta vad hon höll på med. Det kändes som att det var första gången hon gjorde detta själv. Som att hon fick övningsköra på egen hand... 
 
Jag försökte föra en konversation för att få henne att slappna av. Jag frågade hur det hade gått för våra embryon, överlevde den första? Hon kollade på sköterskan som verkade minst lika osäker. "Nja, jag tror vi fick tina upp två eller tre stycken, som dog". Så det här skulle varit det tredje eller fjärde embryot. "Men va, vi hade ju bara två embryon i frysen", utbrast jag chockat. Den fumliga läkaren tittar på skålen där embryot ligger och löser upp "Yvonne", sen säger hon att hon nog borde ha frågat mig vad jag heter.
 
Jag får fullständigt panik när jag inser att de höll på att återföra någon annans embryo. Jag sätter mig på huk på golvet och chippar efter luft, svimfärdig. Jag inser att alla förberedelser för denna gång varit helt bortkastade. Letrozolkuren, ögglossningstesterna, ovitrellesprutan... Nu måste vi vänta två månader till innan vi har en chans till återföring! I bakgrunden hör jag sköterskan fråga läkaren om vad som skulle ha hänt ifall jag blev gravid med Yvonnes embryo. "Då skulle hon få bära det fram till vecka 30", svarade hon. Fick panik över tanken att behöva kasta bort ett halvår utan att få en chans att bli gravid med vårt barn.
 
Sen slog jag upp ögonen.
Sanna
2017-04-27 @ 09:51:58

Nej men fy vilken vidrig mardröm! Tänk vad ens hjärna kan koka ihop för skit i sådana här tider :( Så skönt att kunna kliva upp ur sängen och gå tillbaka till den riktiga världen. KRAMAR

Svar: Ja, eller hur! Hur mår du? Vilken vecka är du i nu? Går allt bra? Tänker på dig ofta💜 kram!!
I väntan

Sanna
2017-04-28 @ 10:53:41

Jag mår bra, vecka 17 är jag i nu :) Tänker på dig VARJE dag ska du veta, håller mina tummar och skänker dig tankar HELA TIDEN! Lycka till imorgon!!!!!! Kram!!

Svar: Wow, vad fort det går!:) Taaack fina du, betyder otroligt mycket!! 💜💜💜 KRAM
I väntan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0