Utredningen och processen fram till IVF

Jag fick ett önskemål om att berätta om hur vår utredning gick till, så här kommer ett inlägg om processen fram till IVF.
 
I december 2015 var vi hemma hos min mans syster och hennes familj. Då hade vi utan framgång försökt att bli gravida i tio månader. Jag var ganska förkrossad vid den här tidpunkten och hade bara pratat med ett fåtal nära vänner om våra försök med att bli med barn. Vi hade inte berättat för våra familjer.
 
Men nu när det hade gått 10 månader och vi började närma oss ettårsgränsen, då man på riktigt klassas som ofrivilligt barnlös, kände jag ett behov av att få lätta på hjärtat. Min mans syster och svåger har själva två ivf-barn, så att berätta för dem och få prata av sig om oro, avundsjuka och frågor om utredning och ivf kändes befriande.
 
De peppade oss att ringa och boka tid för utredning så fort kliniken öppnade efter julledigheten, så det gjorde jag. Vi valde att gå till en privat klinik eftersom det är mycket kortare väntetider och det kostar lika mycket eftersom de är landstingsanslutna. Dessutom har jag haft frikort nästan hela tiden under utredningen.

Vi fick första tiden efter ca två veckor. Då fick jag om min man komma och träffa en barnmorska (tror jag att hon var). Hon ställde en massa frågor, typ som en hälsodeklaration, och frågade hur länge vi försökt mm. Hon berättade om hur processen går till och skickade med en massa remisser till labbet där vi skulle göra olika blodprover och min man fick med en burk för spermaprovet.
 
Jag fick också en tid för spolning av äggledarna och allt såg bra ut. Det gjorde inte alls så ont som jag hade läst att det kunde göra. Det kändes som mensvärk ugnefär. Han sa att jag har många äggblåsor. Inte PCO, men att det ändå kan påverka ägglossningen och att jag inte kan lita på ägglossningstesterna för att jag har ett högt LH hela tiden.
 
Cirka tre veckor efter första tillfället fick vi en tid för återbesök där alla provsvar gicks igenom. Allt såg bra ut, mannens sperma var på topp och jag hade mycket goda äggreserver. Han sa att anledningen till att vi inte blir gravida är att jag har oregelbunden ägglossning. Han sa även att vi är perfekta kandidater för IVF, men att vi ska testa med Letrozol först, en medicin som gör att man får regelbunden ägglossning.
 
Så vi testade den i fem månader, fram till juni 2016. Jag hade fina ägglossningar varje gång, jag fick gå på ultraljud flera månader där han såg hur äggblåsorna utvecklade sig och så sa han exakt vilka dagar vi skulle "vara tillsammans" på. Men tyvärr lyckades det inte. Så innan semestern sa vi att vi ville gå vidare med IVF. Men eftersom det blev semestertider så sa han att det inte var någon idé att skicka remissen innan sommaren, jag skulle istället ringa i mitten av augusti när de kliniken öppnade igen och berätta om jag hade blivit gravid eller inte under sommaren.
 
Tyvärr hade jag ju inte blivit gravid under sommaren så jag ringde in och berättade det och sa att de kan skicka iväg remissen till Linköping nu. Några veckor senare ringde jag RMC i Linköping och frågade hur det går. De berättade att de hade fått remissen men att de behövde kompletteringar från både min och min mans läkare. Tydligen hade de blivit jättemycket hårdare med vilka de kallar upp för IVF-samtal. Istället för att neka folk på plats nekar de dem direkt. Min man hade haft tillfälliga sömnproblem i början på året och jag hade fått en låg dos sertralin mot oro och ångest. Så de ville ha utlåtanden från våra läkare om vårt psykiska mående. Som om det bara är prefekta människor som får göra IVF? Det är väl inte konstigt om man mår lite dåligt när man är ofrivilligt barnlös, det vore väl konstigt om man inte gjorde det. Så det dröjde ytterligare några veckor eftersom vi båda var tvugna att boka telefontider med våra vårdcentraler. Det var ju inga problem, vi fick fina utlåtanden, men det kändes så sjukt löjligt. 
 
Sen efter någon vecka bad jag min man ringa Linköping och fråga hur vi ligger till. Då visade det sig att de hade fått en avbokning så vi fick en tid cirka 1,5 vecka efteråt. Lycka!

I oktober var vi på vårt första möte i Linköping. Vi fick träffa en jättetrevlig läkare som gick igenom hela IVF-processen. Hon visade olika bilder så att vi skulle förstå varje steg. Hon gick igenom vilka sprutor jag skulle ta, när jag skulle ta dem och vilken dos. Sedan fick vi träffa en sköterska som visade oss hur man använder sprutorna och jag fick testa att sticka mig själv. Det var inte alls så farligt som jag hade trott! Det kändes faktiskt nästan ingenting. I vanliga fall hatar jag sprutor, och jag tittar alltid bort och biter mig i läppen vid blodprov, men detta var faktiskt inga problem! Jag bara tänkte på hur gärna jag vill ha barn och då var det superenkelt att sticka in nålen i magen.

Tyvärr kunde vi inte påbörja IVF vid nästa mens eftersom min man skulle resa bort precis de dagarna när det skulle bli aktuellt för äggplock. Därför väntade vi en månad och nu inväntar jag mensen, som bör komma här i slutet av november, och då ska vi sätta igång!

Känns spännande!

Men som ni ser så har hela utredningen och behandlingarna och processen fram till IVF tagit nästan ett helt år. Men det är ju såklart olika beroende på vad läkarna kommer fram till i utredningen. Vissa får säkert börja med IVF direkt, medan andra kanske även får försöka insemination förutom letrozol/pergotime.
 
Jag kommer i alla fall ihåg vilken lättnad det var att få reda på att det inte är något fel på oss. För det var en stor oro innan man visste.

Nu tar vi sikte på IVF och hoppas på ett plus till jul!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0