Livet fortsätter trots allt. Det måste fortsätta, även om man inte känner för det.

 

Även om jag inte vill resa mig upp från sängen på morgonen, även om jag inte vill gå till jobbet, så gör jag det. Jag tar ut hunden på promenader, jag handlar, jag levererar det jag behöver på jobbet. Jag är som en robot. Jag fortsätter men inombords är jag död.

 

Känner bara en enorm tyngd och sorg. Känner ingen mening med något. Har väldigt svårt att orka "prestera" socialt och undviker att träffa så många jag bara kan.

 

Allt jag gör är präglat av den oändliga, bottenlösa sorg jag bär på. Sorgen att inte få vara mamma. Sorgen över att återigen ha misslyckats med något som för de flesta verkar vara så banalt, så enkelt, så självklart. Mår riktigt dåligt när jag ser andra mammor med deras små barn. Skyr dem som pesten.

 

Livet går obönhörligt vidare, men jag är inte redo. Själen är inte redo.

 

Känslomässigt ligger jag fortfarande  kvar på köksgolvet där jag för några dagar sedan låg och grät och önskade livet ur mig. Fortfarande är rädslan så stor och verklig, ovissheten så påfrestande och väntan så plågsam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vet varken ut eller in.

 

Det enda jag vet är att ett liv utan barn, det känns inte värt att leva.