Det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli.

Nu skulle ju allt vara bra, nu när vår högsta dröm äntligen har blivit sann.

Ändå sitter jag här. Sjukskriven. Med förlossningsdepression.
Har precis tagit min sömnmedicin och lugnande och väntar på att de ska verka för natten.

Vart tog glädjen vägen? Vart tog orken vägen? Varför känner jag inte längre igen mig själv?

Som en balanserande elefant på en tråd, ungefär lika stabil känner jag mig. Mina känslor och mitt humör pendlar upp och ner värre än Balder på Liseberg.

Ibland känner jag nästan igen mig själv, kan nästan känna mig som jag.

Ibland blir jag så nedstämd att jag känner att det vore bäst om jag bara dog. Att min man och vår dotter har det bättre utan mig. Att de inte behöver mig.

Det är inte det att jag inte älskar henne. Älskar henne sååå mycket och är så tacksam över henne. Men jag känner mig helt värdelös. Vad är jag för mamma som inte ens klarar av att ta hand om mitt eget barn?
Och vad har jag för rätt att vara olycklig efter vår långa kamp, när vi äntligen har kommit i mål, när det fortfarande finns dem som kämpar så hårt?

Känner så dåligt samvete gentemot alla som kämpar. Som att jag inte har rätt att må dåligt. För jag vet själv hur jag tänkte innan. Det kändes nästan som ett hån mot mig som ofrivilligt barnlös att mammor ens kunde bli deprimerade när de fått barn. Kunde verkligen inte förstå hur man kunde känna så. Som att de inte fattade hur lyckliga de var.
Det är nog därför jag dömer mig själv extra hårt.

Nu har jag ju äntligen fått det jag kämpade så för. Efter vår långa resa, kantad av tårar, förtvivlan, ilska, hopplöshet, mörker och en sådan enorm kamp.

Varför gråter jag inte tårar av lycka nu?