Skräckförlossningen - känsliga läsare varnas!

Ni vet hur alla säger, att "visst gör det jätteont, men man glömmer smärtan så fort bebisen är ute".
BULLSHIT! Hela första dygnet spelades det upp scener som ur en skräckfilm i mitt huvud. Så fort jag blundade befann jag mig tillbaka där på britsen. Skrikandes, nej vrålandes, på alla fyra. Min desperata röst ekade i mitt huvud "Döda mig hellre, jag klar inte mer!!", "finns det inget nu kan göra för att hjälpa mig!!?".
Men vi tar det från början...

Tisdag den 20 februari, en vecka efter BF, hade jag känt av lite kraftigare "förvärkar" än tidigare. När jag låg i soffan på morgonen och tittade på en serie så kändes det typ precis som att mensen skulle komma. Exakt som mensvärk. Jag gick på toa och blev förvånad/lätt chockad över att det var en brun flytning i trosan. Jag ringde genast BB och rådfrågade. De sa att det kunde dröja länge till.

Jag hade planerat att promenera över till en vän och fika under förmiddagen, men värkarna bara tilltog, så jag skrev att jag blir hemma och avvaktar och ser vart det tar vägen. Runt 11-tiden när jag gick på toa kom det färskt, rött blod både på pappret och i toalettstolen. Fick lite smått panik och ringde BB igen och sa att jag nu blöder på riktigt och att det rinner ner i toalettstolen. Hon frågade var jag bor och hur långt jag har till BB. Jag sa att min man jobbar i stan men att vi kan vara där om en halvtimme. Hon frågade om det hade slutat rinna nu, annars skulle jag ringa en ambulans tyckte hon. Men blödningen hade upphört så då tyckte hon att det gick bra att mannen skjutsade in mig istället.

Ringde mannen, som fick världens adrenalinkick och sprang från jobbet till bilen och körde hem så fort han kunde. Under tiden tog jag en pytteliten promenad med vovven runt kvarteret. Ville inte ringa min mamma än, som skulle vara hundvakt, eftersom jag var 100 % säker på att vi skulle bli hemskikade igen eftersom jag inte hade regelbundna värkar.

Runt lunch konstaterades att allt var bra med bebisen och efter en ganska lång väntan i undersökningsrummet (hon skulle gå och fixa något och hade sen glömt av oss) så fick jag göra en hinnsvepning. Jag var öppen 1,5 cm och jag tror att hon fick in två fingrar till och med. Skulle egentligen haft en tid för hinnsvepning och kontoll hos min BM runt tretiden, men denna avbokade de så jag slapp åka dit också. När jag och min man gick tillbaka till bilen så sa jag till honom att "jag tror att det sätter igång nu efter hinnsvepningen, det känns så". Och mycket riktigt!

Vid 14-tiden började jag klocka värkarna. Någon timme senare gjorde det så ont att jag grät av smärtan. Då hade jag två-tre värkar var tionde minut och under förmiddagen hade det också kommit ut delar av slemproppen. Då tyckte BB att det var dags för oss att komma in. Hade väldigt ont på bilresan in, samtidigt kändes det sjukt spännande. Äntligen, äntligen var dagen här. Snart skulle vi få träffa vår dotter. Som vi hade väntat!!!

När min man parkerat kände jag mig illamående av smärtan. Vi klev ur bilen och efter att ha gått några steg spydde jag ner halva trottoaren. Vi ringde på klockan utanför BB och blev uppmötta av en barnmorska som välkomnade oss in i ett litet undersökningsrum. CTG:n på bebisens hjärtljud var bra och jag var öppen 4 cm, så vi skulle få stanna. Tjoho!

När värkarna kom när jag satt i undersökningsrummet såg barnmorskan att jag fick lite panik, och att jag hade svårt att andas mig igenom dem. Hon visade mig och min man hur vi skulle göra (för dumt nog övade vi aldrig på det efter profylaxföreläsningen). Hon sa även att hon rekommenderade mig en morfinspruta så att jag skulle kunna slappna av, och att jag skulle börja med ett bad (som jag hade skrivit att jag önskade i förlossningsbrevet).

Att bada i det varma vattnet var helt underbart ljuvligt. Jag och min man var ett bra team. Jag sa till när värken började komma och vi höll händer och andades oss igenom den tillsammans, samtidigt som jag med hjälp av duschslangen sprutade det varma vattnet på min mage. Ganska snart tyckte jag inte att detta räckte utan ville ta till lustgas också. Först fick jag för hög dos så jag blev helt yr i huvudet. Hon sänkte två snäpp och det blev bättre. Men ganska snart behövde hon höja upp först ett snäpp och sen tillbaka till maxdosen, ju mer värkarna tilltog. Efter två timmars bad tyckte jag inte att smärtlingringen var tillräcklig längre, utan ville ha epidural. Jag fick passa på och gå och kissa innan det var dags för undersökning. Tyvärr hade det inte hänt så jättemycket utan var typ öppen 4,5 cm bara. Vilken besvikelse!

Jag fick alternera lite mellan gåbordet, pilatesbollen och att sitta i en speciell ställning på britsen. Allt för att göra så att jag skulle öppna mig mer och att bebisen skulle sjunka ner mer. Värkarna började bli helt olidliga vid det här laget och när narkosläkaren kom in första gången för att sätta ryggmärgsbedövningen hade jag som barnmorskorna kallade det ett väldigt "intensivt värkarbete". Jag fick panik några gånger och bara skrek, men då påminnde mannen och personalen mig att andas i lustgasmasken, istället för att skrika. Och det gick bättre! När ryggmärgsbedövningen satt (tror det var runt 19-20 nånting) kände jag ganska snabbt en lättnad. Kommer ihåg att en av barnmorskorna sa att "nu kommer en värk", och jag bara, "va, det känner jag inte?".

Men säg den lycka som varar? ;P Efter kanske en kvart började jag få ont i högra benet och högra sidan av ryggen/magen. Vid varje värk stod jag vid gåbordet och lutade mig så mycket jag kunde över det, ståendes på vänster ben eftersom det gjorde så sjukt ont på höger sida. Värkarna tilltog mer och mer och snart blev det tydligt att ryggbedövningen bara hade tagit på vänster sida. Det var en sjukt märklig känsla. Att inte känna något på vänster sida (underbart!), men att ha hemska värkar på höger sida. Jag var till en början i alla fall glad över att ha "halverat" smärtan genom att bara känna den på en sida. Men ju längre tiden gick desto mer outhärdlig blev smärtan. Nu började jag nästan få panik för att narkosläkaren aldrig kom för att justera nålen som hade hamnat fel. När han äntligen kom trodde jag att jag inom tio minuter skulle bli fri från smärtan, men icke! Justeringen fungerade inte och jag fick kvida cirka ytterligare en timme innan narkosläkaren kom in igen. Då hade barnmorskan precis undersökt mig igen och konstaterat att jag var 6 cm öppen. Vattnet gick i samband med undersökningen (kl. 21:40 enlig journalen) så de behövde inte ta hål på hinnorna som de hade tänkt.

Medan vattnet forsade ur mig kom alltså narkosläkaren in. Kommer ihåg att han frågade barnmorskan "är det dags nu?". Men det var det ju inte på långa vägar. Så han tog ut nålen och satte in en ny ryggbedövning, och äntligen, äntligen satt den rätt! Så efter ca en kvart-tjugo minuter var jag i typ helt smärtfri och kunde få en paus och vila typ en halvtimme. Då var jag helt utmattad av de intensiva värkarna, så det var som himmelriket med denna paus!

När jag hade vilat lite så ville jag ta gåbordet och gå runt lite i rummet. Jag var chockad över hur hemska och insensiva värkarna hade varit och frågade barnmorskorna hur mycket värre det skulle bli med krystningsvärkarna. De sa typ att det kommer bli intensivare men att det kommer kännas skönt när jag får krysta. Kroppen vet vad den gör och att många kvinnor upplever det som en befrielse att äntligen få "göra något". Inom cirka en timme var jag öppen nio centimeter och strax därpå tio! Sen tog det lite tid tills "kanten" runtomkring var borta och de bara kunde känna huvudet. Tror att detta var runt midnatt.

Sen började en annan sorts värkar. Som skulle visa sig vara mycket, mycket värre. Istället för att kännas i mage, rygg och ben som värkarna i öppningsskedet, kändes ett intensivt tryck ner mot bäckenet och rumpan. Kändes typ som att bebisen skulle komma ut genom rumphålet! Som värsta förstoppningen x 1000, när världens största och hårdaste korv försöker komma ut, men det inte går. Tyvärr hjälper inte epiduralen mot dessa värkar och jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha bäckenbottenbedövning eftersom jag ville kunna känna krystvärkarna så att jag skulle veta när jag skulle krysta. Känna att jag hade kontroll. Jag fick bara stå ut, med hjälp av lustgasen och andningen. Under i princip hela förlossningen klarade jag inte av att ligga på rygg, då blev smärtan som värst. Det bästa var att stå eller sitta, och få hänga över ståbordet.

Något som jag upplevde hjälpte mig var att titta på monitorn som registrerar värkar och barnets hjärtljud. Tyvärr lyckades de aldrig få på elektroden på barnets huvud på ett bra sätt, så jag fick ha två spännband runt magen nästan hela förlossningen. Ett för hjärtljuden, och ett för sammandragningarna. Och för varje värk var det hemskt att ha dessa band runt magen då de ökade på smärtan! Men det lugnade mig att jag kunde se på monitorn när siffran för sammandragningarna började stiga. När de gick upp till ca 30 visste jag att det var dags att börja andas i masken. Sedan följde jag siffrorna när de stegrade upp och slog i taket på hundra. Då tänkte jag "nu är det så smärtsamt det kan bli, nu är det som värst, men snart sjunker siffrorna igen". Var skönt att känna den kontrollen. Andades in lustgasen så djupt och intensivt jag bara kunde, som att mitt liv hängde på det. Det var ungefär så det kändes. Flera gånger under förlossningen skrek jag och ropade efter hjälp. Och efter flera värkar bara grät jag. Barnmorskorna sa till mig på skarpen att vila mellan värkarna och spara energi istället för att gråta. Men kunde ju inte hjälpa det. Var så chockad över att det kunde göra så ont! Hade aldrig kunnat föreställa mig det.

Barnmorskan och barnsköterskan lämnade oss flera gånger och de sa till min man att han skulle märka på mig när det var dags att börja krysta. Att det skulle komma helt andra läten från min mun än vad det gjorde nu. Nu skrek jag av och ann i panik, men jag förstod sedan vad de menade med det andra ljudet. Plötsligt kändes det som att barnet skulle komma ut. Jag vrålade som ett djur och min man ringde på klockan. Min röst låt mer som en mörk mansröst och jag blev nästan förvånad över vilka läten jag släppte ut!

Efter att jag var helt öppen där nånstans runt/efter midnatt (vet ärligt talat inte vad klockan var) så tog flera timmar för vår dotter att sjunka ner ordentligt i bäckenet. Jag hade så ont och det kändes som att det inte hände någonting! Alla värkar förgäves, inget hände, jag blev så frustrerad! Tror att de ungefär runt den här tiden också undrade om jag hade kunnat kissa. När jag testade kom det bara några små droppar, vilket var konstigt eftersom jag druckit som en törstig kamel i öknen. När de tappade min blåsa på urin kom det ut hela 1,1-1,2 liter! De sa "Oj, det var inte konstigt att barnet inte kunnat tränga ner ordentligt". No shit, Sherlock. Jag tror klockan var runt tre på natten när de sa till mig att försöka börja krysta. Äntligen! Krystade några gånger men sen glesnade krystvärkarna. De sa åt mig att lägga mig på sidan istället och försöka på nytt. Gjorde djuriskt ont när jag la mig på sidan. Till slut insåg de att det inte var lönt att krysta mer eftersom barnet inte var redo att komma ut än, och jag ville absolut inte ligga kvar på sidan. De föreslog då att jag skulle ställa mig på "alla fyra" och hänga med armarna och huvudet över den uppfällda ryggdelen av sängen. Det var mycket bättre än att ligga ner. Nu ville de vänta tills värkarna var mer regelbundna igen. Och fy sjutton vad det tryckte på neråt! Jag frågade flera gånger om hon kommer ut genom rumphålet? För det kändes verkligen så! Nu spydde jag igen av smärtan. Eftersom magen var tom efter förra uppkastningen så kom det bara ut röd sörja. En massa röd saft hade jag i alla fall fått i mig under dagen/kvällen/natten.

I cirka tre timmar till (tror jag) fick jag ligga och våndas, pinas och lida där på bristen. Om jag hade tyckt att förlossningen var jobbig fram till denna stund, var det inget mot det som väntade mig nu. Det var dessa skräcktimmar som satt de hemskaste spåren i min själ och på min näthinna. Det är knappt så jag klarar att tänka tillbaka på dem, vill inte se dem för mitt inre. Vet att jag kommer behöva terapi för detta. Och att få skriva av sig är ju en form av terapi, so here we go.

När jag inte trodde det kunde bli värre blev det det. Det gjorde så ont och jag skrek i panik flera gånger, jag vrålade och grät. Skrek "hjälp mig, varför kan ni inte hjälpa mig". "Kan ni inte göra något, något måste ni ju kunna göra"? Skrek "jag klarar inte mer, fattar ni inte???!" Men det fanns inget de kunde göra, menade de. Vi skulle bara vänta tills värkarna from hell skulle komma oftare än de gjorde nu. Och jag fick bara plågas där på britsen, timme efter timme. Kvällen innan förlossningen startade hade jag och min man tittat på serien "24". Där var det en fruktansvärd hemsk scen när en man torterades. Jag upplevde exakt likadant. Som att jag blev torterad. Och att det inte var någon som kunde, eller VILLE hjälpa mig. Jag greps av sådan panik och skrek "Det här är värre än tortyr!!" och "Döda mig hellre!!!". Men ingen hjälp fick jag. Min man försökte så gott han kunde att peppa. Han har berättat i efterhand att jag försökte "fly" från britsen och att han fick trycka ner mig igen. Varje gång jag skrek att "jag klarar inte det här", skrek han "du klarar det". Han var en otrolig klippa, utan honom hade jag inte klarat det. Barnmorskorna var också fina och peppande, men de var liksom i perifirin för mig. Kan inte ens komma ihåg hur de såg ut. Jag hade knappt tittat på dem för jag hade haft sånna intensiva verkar sedan den gamla personalen byttes av för kvällspasset där runt 18-19 tiden nånting.

Jag försökte intensivt att tänka efter vad de sagt under den förlossningsförberedande kursen. Vad fanns det för smärtlindring att ta till i detta skede? Nu var jag beredda att ta bäckenbedövningen, jag sket i riskerna, jag ville bara få slut på tortyrsmärtan. Men de sa att jag inte kunde få det, att jag behövde känna krystvärkarna. Försökte tänka ut något annat, var helt desperat. "Värmekuddar då, ge mig värmekuddar". "Ja, just det, det kan vi ju prova". Blev lite provocerad att de inte hade föreslagit allt som fanns att tillgå när de såg att jag tyckte att smärtan var så övermäktig. Barnmorskan och sköterskan fortsatte att springa in och ut och jag fick påminna dem en gång innan de hämtade värmekudden. Det var jätteskönt att få ha den på ryggslutet, men smärtan som tryckte ner mot underlivet/rumpan var outhärdlig. Jag försökte parera värkarna där jag stod på alla fyra genom att röra kroppen fram och tillbaka samtidigt som jag andades så hårt i lustgasmasken att den nästan sprack. (Panik verkligen de gånger då slangen till masken lossnade och jag var tvungen att klara värken helt själv!!) Det blev till slut världens aerobicspass där på britsen, men jag började hitta en taktik för att överleva, värk för värk. Efter dessa skräcktimmar tyckte barnmorskan och barnsköterskan äntligen att det var dags att ge mig värkstimulerande dropp så att jag skulle kunna få krysta ut bebisen. (Fast jag var i och för sig livrädd för VÄRKSTIMULERANDE dropp. Ville ju för sjutton inte ha MER värkar, jag ville ju ha HJÄLP!) De hade sagt ett antal gånger att man inte låter kvinnan ligga så här hur länge som helst. Om inget hände blir det till slut akut snitt. Jag hade frågat flera om de inte kunde snitta mig, eller ta en sugkloka och dra ut ungen! Vad som helst. Men de sa bara att det är en bedömning, med snitt, när kvinnan inte klarar mer. "Men hallå, jag klarar ju inte mer!!!". Sugklockan var inget alternativ heller sa de eftersom jag ändå behöde krysta. Men till sist, när jag äntligen fått värkstimulerande, så började jag vråla igen som en björn, eller ett lejon. Och min man har berättat efteråt att personalen gjorde tummen upp och sa "Det här är bra!".

Det var helt overkligt när de sa att "Barnet kommer nu, du måste vända dig om nu och börja krysta". Men jag vägrade! Jag ville absolut inte vända på mig, det gjorde alldeles för ont. Ville inte att någon skulle röra mig. Ville absolut inte lägga mig på rygg igen, ville föda i den ställningen jag stod i nu, på alla fyra! Men barnmorskan ville ha kontroll så att det inte blev bristningar så de sa till mig flera gånger att jag måste vända mig om nu. Men jag bara skrek "NEJ, NEJ, JAG KLARAR INTE DET!". Men till sist gjorde jag det ändå och barnmorskan höll ett kort brandtal som fick mig i fokus. Nu sjutton var det dags. Nu gällde det. Nu skulle jag krysta för glatta livet och få ut barnet, äntligen!!!

Så när nästa värk kom krystade jag. Och det var en befrielse. Så skönt att äntligen få göra något, att det ÄNTLIGEN hände något. Efter så många timmar av bara ren och skär plåga fick jag äntligen agera. På tio minuter, och på bara cirka tre krystningar, så var hon ute!

Onsdag den 21 februari, klockan 06.20 kom vår fina dotter till oss. <3

Både jag och mannen brast i gråt. Jag grät dels av lättnad att tortyrförlossningen äntligen var över, och dels av glädjen att äntligen få träffa vår lilla dotter. Och hon var helt PERFEKT! En sådan vacker liten skapelse. Det var det första jag tänkte, "vad FIN hon är".

Sen tycker jag det kändes helt overkligt. Jag sa typ "va, är det en bebis?". Jag var helt borta typ... Och så frågade jag, "är hon ute nu?". Kunde inte fatta att det var sant. Jag hann fråga också "blev det en tjej?". Och de sa "du får kolla". Sen kom hon upp på mitt bröst och personalen tog bilder på vår nyblivna lilla familj.

Det tog ca 20 minuter innan moderkakan kom ut och efter det började jag blöda rätt mycket. Helt plöstligt var hela rummet fullt med sjukvårdspersonal. Vår dotter fick sitta med min man medan de jobbade för att få stopp på blödningen. De sprutade in några mediciner i min arm och så masserade de min livmoder så att den skulle dra ihop sig. Jag kände mig rätt lugn och tänkte att det viktigaste är att vår dotter mår bra!

När blödningen var under kontroll och de hade sytt ihop mig där nere (sprack bara lite, så endast tre stygn behövdes) fick vi vara själva med vår dotter och jag fick mata henne för första gången. Sedan kom de in med den traditionella brickan med goda mackor, bubbel, saft och sverigeflaggan. Det satt fint, även fast jag inte var så hungrig. Sen kom ett sköterska in och vägde och mätte vår dotter. 3635 gram tung och 51 cm lång. Mammas och pappas lilla mästerverk!

Jag var helt utmattad den dagen, men kände ändå glädje över vår dotter. Men det var så overkligt att ta in att det var VÅRT barn. Det var som att vi hade fått en bebis, men vem är hon? Är hon verkligen vår? Typ så. Vi sov en natt på BB och lilla E sov hela sju timmar! Så mamma och pappa fick också sova lite. Dagen efter, något mer utvilad, kände jag en så stark kärlek till henne. Moderskänslorna kickade verkligen in! Kände det var värt allt, all kamp på vägen hit och även den vidriga skräckförlossningen! Nästan, men bara nästan, kände jag att jag skulle kunna göra det igen.
_____________________________

Förlossningens höjdpunkter:
Badet, när epiduralen äntligen satt. Värkpauser. Skratt. Och främst av allt, när lilla E äntligen kom ut till oss! Vad vacker hon var, en sådan perfekt liten skapelse <3

_____________________________

Reflektioner efteråt:
Jag önskar så här i efterhand att personalen hade gett mig värkstimulerande dropp flera timmar tidigare, så att jag slapp plågas så mycket i slutet. Om jag hade fått det, och om ryggmärgsbedövningen hade suttit rätt från början, är jag övertygad om att jag inte hade upplevt det så hemskt som det blev nu. I efterhand känner jag mig besviken över att personalen inte själva kunde ge mig förslag på naturlig smärtlidring de sista timmarna, mot de hemskaste värkarna som inte epiduralen hjälpte mot. Att jag själv skulle behöva desperat söka igenom huvudet efter information vi hade fått om olika smärtlidringsmetoder känns inte okej. En enkel värmekudde tog inte bort smärtan, men den mildrade i alla fall något. Önskar också att de skulle ha tryckt en varm handduk mot underlivet hela tiden under de hemska värkarna i slutet. För under krystningen gjorde dem det och det hjälpte väldigt mycket mot det hemska trycket neråt. Sen är jag också besviken över att de lät en student sy ihop mig där nere, när jag uttryckligen hade skrivit i mitt förlossnignsbrev att jag INTE ville att en student skulle göra någon form av undersökning eller ingrepp, så som att sy ihop mig. Sen efteråt sa den erfarna personalen som hade guidat studenten att, "just det, jag kom på att det stod i ditt förlossningsbrev att du inte ville att en student skulle sy dig. Hoppas det var okej ändå." Undra om hon verkligen hade glömt bort det? Och vad skulle jag säga, nu var det ju redan gjort. Och min man hade fullt upp med att ta hand om vår dotter så han fanns inte där till "mitt försvar". Där kände jag mig rätt utelämnad.
Jag tror till stor del att den hemska förlossningen bidragit till min förlossningsdepression. Nästa gång ska jag se till att få planerat snitt. Vill aldrig gå igenom det här igen.

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. Juni 2017 - äntligen har vi plussat! (Vi lyckades på vår andra IVF-omgång.) I februari 2018 föddes vår älskade efterlängtade dotter! 2022: Nu håller vi på med syskonförsök. Vi hade sex blastocyster kvar i frysen efter IVF-omgången då vår dotter kom till. FET 1 och 2 resulterade i minus. FET 3 blev plus och lyckan fullkomlig. Vid VUL i v. 8+2 konstaterades ofostrig graviditet/MA. Så resan med syskonförsöken förtsätter, tyvärr ...

RSS 2.0