Det var ju inte så här det skulle bli. Idag skulle jag vara på ruvardag 1 och må alldeles förträffligt. Jag skulle njuta för fullt av att vara PUPU (pregnant until proven otherwise). Istället fick vi åka hem tomhänta och sorgsna.

 

Vi har svurit, gråtit, skrikit och slagit i saker.

 

Visst hade man lite i bakhuvudet att något sådant här skulle kunna hända. Men när vi väl satt där på RMC i Linköping och de inte hade ringt, då trodde vi ju verkligen att vi skulle få ett embryo återfört. När läkaren kom och hämtade oss sa hon att vi skulle prata lite först. Då förstod vi direkt...

 

Det ena embryot hade dött direkt när de försökte tina det och de andra hade levt fram tills för en halvtimme sedan som jag förstod det. Där och då sjönk vår värld och jag tänkte snabbt att nu blir det adoption som gäller. Mina ägg måste ha superkass kvalité. 

 

Jag frågade läkaren varför så många embryon hade dött och hon sa att det kan bero på överstimuleringen, att äggen inte fick så bra kvalité pga det. Hon sa att jag inte skulle tänka på det utan att vi ska köra på ett nytt IVF direkt vid nästa mens och att de ska reglera lite så att jag inte ska bli överstimulerad, utan att vi satsar på att det ska bli förskåterföring.

 

Det är lite svårt att sätta ord på alla tankar och känslor. Känner och tänker så mycket och vet varken ut eller in.

 

Min stora oro nu är att det är något fel på mina ägg ändå. Känns ju sjukt kasst att 3/4 av våra embryon i frysen dog vid upptining. Jag pratade med mannen på vägen hem i bilen och tog upp om vårt förra FET. Jag hade då frågat läkaren om allt såg bra ut med embryot och fick till svar att "allt har sett bra ut, fram tills nu". Det var det där "fram tills nu" som jag hajade till på, och kanske sättet hon sa det på. Kanske något i blicken hos henne och embryologen, som fick mig att känna att embryot kanske inte var i topp. Att det kanske precis börjat avstanna i utvecklingen, men att de ändå tänkte ge det en chans. När jag sa det till mannen så sa han att jag bara inbillade mig. Men nu igår, så sa han att han hade fått samma känsla. Och med bakgrund av gårdagens besked känns det ganska troligt.

 

Så våra embryon tycks inte överleva mer än fem dagar. Sen kanske de har bättre överlevnadschans om det blir tidigare insättning, och speciellt vid färskförsök? Jag ska be min man ringa och ligga på om att vi ska få sätta in två embryon vid nästa IVF. Och då ska det bli ET och inte FET. Vi har ju uppenbarligen ingen chans vid FET. Känns som att en omgång har gått åt utan att vi fått en verklig chans. Känns piss!

 

Vi får som sagt sätta igång med IVF 2 vid mensen som kommer om knappt två veckor. Det är väl skönt mitt i allt, men med bakgrund av gårdagen känns det inte vidare hoppfullt.

 

Jag och mannen anmälde oss till adoptionskö på adoptionscentrum igår. Vi mejlade även dem som håller i föräldrautbildningen i vår stad. Planen är att gå kursen till hösten ifall vi inte är gravida innan dess. Och göra det sista landstingsfinansierade försöket parallellt i så fall. Sen sätter vi punkt för IVF. Vi pallar inte mer än så och vi har inte heller ekonomi att först lägga 90.000 kr på ett trepack, och sen eventuellt adoptera ändå. Nej, då kör vi hellre på adoption direkt. Även om det är dyrt, så vet vi ju att vi får ett barn. Sen är jag medveten om att det är en sjukt lång och krokig väg, men det känns skönt att i alla fall ha startat upp processen. Börjat tänka mer i de banorna.

 

För igår dog hoppet om att få bli mamma till biologiska barn ännu mer...