Ojojoj, vilken dramatik det blev på vägen till Linköping! När vi är ungefär halvvägs börjar det låta konstigt från bilen. Vi får köra av mitt på E4:an och upptäcker att en plastgrej är lös och stöter emot däcket. Luftar bränt gummi. Både jag och mannen försöker få tillbaka den och fortsätter sedan att åka. Den lossnar igen och börjar låta högt när den stöter emot däcket. Skit också! Vi får stanna igen på vägrenen av E4:an och mannens jacka blir helt svart av smutset när han försöker klura ut hur den ska fästas bredvid däcket.

 

Samma sak händer igen när vi kör iväg. Jag googlar upp närmaste bilmekaniker och vi åker dit. Men de hade inte tid att hjälpa oss, trots att mannen sa att vi har en viktig läkartid i Linköping att passa. De bara "nej, vi har lunchrast..." Så mannen gör ett sista försök själv och jag säger till honom att han får köra långsamt nu så att inte plastbiten åker upp igen. Nu funkar det och vi kommer hela vägen till Universitetssjukhuset i Linköping, puh! Vi är där vid 13.00 och har tid vid 14.00. Så vi hinner äta, underbart.

 

När vi kom till sjukhuset var jag ganska kissnödig och kände inte att jag skulle klara av att hålla mig en timme till, så bestämde mig för att tömma nästan hela blåsan. Vi skulle ju gå och äta i sjukhusets restaurang så jag tänkte att jag kunde dricka en del då och hinna fylla upp blåsan. Men sen när vi satt där på restauragen började jag noja över att jag kanske inte skulle hinna bli så kissnödig på en timme. Hur snabbt kan man bli kissnödig, var frågan som rörde sig i mitt huvud. Var t.om. tvungen att googla på det! :P Bestämde mig för att nu är det häva i sig dricka som gäller. Jag slukade två stora glas äppeljuice och nästan ett helt stort glas vatten under lunchen. Till efterätt blev det vätskedrivande te som jag shottade mer än drack. När vi kom upp på kliniken innan 14-tiden så kände jag mig fortfarande inte kissnödig. Bad mannen hämta mer vatten till mig, så han hämtar två plastglas med vatten som jag dricker. Sitter där och oroar mig över att jag inte är kissnödig. Tiden går. Kvart över... 20 över... Boom, kissnödigheten slog till med råge! Mannen börjar bli otålig att vi får vänta och går och frågar två gånger när det blir vår tur. Han börjar bygga upp skräckscenarior i huvudet. Jag känner mig ganska lugn nu eftersom de inte har ringt oss på hela dagen, så då måste något av embryorna ha överlevt upptiningen. Det var det viktigaste!

 

Nu var jag så kissnödig så att jag fick gå och tömma ut lite av blåsan. Men jag var nästan lika nödig efter toabesöket som innan. Nu kom äntligen en kvinna och ropade upp mitt namn. Det pirrades i hela kroppen!

Vi blev förda till ett vilorum där vi skulle byta om. Det här kände vi igen sedan äggplocket. Nu kändes det dock mycket mer positivt att vara här :) Nu får vi äntligen fullfölja det som påbörjades i december, kändes underbart.

 

Vi klev in i salen där återföringen skulle ske. Alla var så gulliga och trevliga och vi fick veta att det första embryot de tinat upp inte hade klarat sig. Det andra hade klarat sig och såg bra ut, så nu har vi två kvar i frysen. Läkaren gjorde ett ultraljud och det första hon sa var typ "oj, vilken fylld blåsa", och "stackars dig". Men vad gör man inte liksom? :)

 

Insättningen gick hur smidigt som helst. Kändes ingenting! Det enda som kändes var trycket från min blåsa, som började bli plågsamt nu. Vi fick följa slangen på monitorn och vi fick se den lilla vita luftbubblan sprutas upp, innehållandes vårt fina embryo <3 Läkaren sa att slemhinnan såg jättefin och tjock ut och att hon håller tummarna nu.

 

De sa att jag skulle gå tillbaka och vila tio minuter innan jag gick och kissade. Minuterna segade sig fram som klubbade sniglar. Efter sju minuter av kvidande i vilorummet så klarade jag inte mer, höll på att kissa på mig. Mannen sa att "det kan ju inte vara bra". Han gick ut och frågade en läkare om jag kunde kissa nu, och hon skrattade och sa "ja, det påverkar ingenting". Oj, vilken lättnad det var!

 

Kissade en gång till efter vi lämnat kliniken.

 

På något sätt känns det helt overkligt. Fast ändå läskigt verkligt. Det kändes så lätt att vara positiv och så inför detta, men nu kom allvaret mer över mig. Tänk om det inte går? Tänk om embryot redan har dött?

 

Här på bloggen vill jag vara öppen och ärlig med det jag känner. Varför skulle det lyckas nu om vi aldrig har blivit gravida innan? Sånna orostankar kommer...

 

Men ska verkligen försöka tänka positivt. Ska försöka tänka på mig själv som gravid. Jag är ju ruvare nu. Men det var mer läskigt än jag trodde, inte bara kul.

 

Jag kommer säkert analysera minsta lilla symptom. Det jobbiga är ju att ovitrellesprutan kan ge graviditetssymptom, så jag kommer inte kunna lita på något.

 

Men 7 mars vet vi. Det var då vi fick testdag.