Livrädd och utan livlina
Att leva ett liv utan barn känns otänkbart.
❤️❤️❤️ Skickar dig all styrka och allt hopp världen kan uppbringa❤️❤️❤️
Vi höll på i 7 år utan minsta plus. IV de sista 2 åren. Vi fick vår lilla kille med sista ägget från frysen från sista tredje äggplocket. Så misströsta inte efter första!!! Det kommer gå. Fortsätt kämp.
Styrkekramar till er.
/Neo
Man behöver inte vara positiv jämt. Jag mår galet dåligt ibland (typ idag) och tror att alla kommer lyckas utom vi. Vi kommer stå här utanför barn, alla kommer gå vidare och vi vara kvar. Sedan får jag påminna mig om de tre vi har i frysen. Inte ge upp än, inte innan vi ens försökt. Inte ens ge upp om 1, 2, 3 inte fäster. Det är bara att fortsätta. Gråta, skrika och sedan fortsätta. Det låter bra att höra med adoptionsbyråerna om det verkligen är helt kört. Det och inte Familjeliv. Jag tror inte det behöver vara helt kört faktiskt. Stor kram Kristina
Jag vet att det inte är någon tröst att det "bara" var er första IVF, jag vet precis hur du känner. Jag önskade också alltid att få ett tecken på att jag kunde blir gravid, en bekräftelse på att de KAN gå. Det är inget "fel" på mig eller min sambo heller så jag har tänkt precis som du.
Jag började blöda innan testdagen på vår första IVF, jag tog ett test och det var svagt positivt, men det försvann snabbt i samband med att blödningen ökade. Jag kände av den där bekräftelsen, det GICK ju, för första gången på 3 år så fick jag ett positivt test. Jag var jätteledsen över att jag blödde och att det inte gick hela vägen, men samtidigt väldigt glad över att ha lyckats få ett plus. Sedan gjorde vi en FET i cykeln efter och jag blev gravid, lyckan var total, jag var i ett lyckorus. Men i v 6 fick jag missfall. Den smärtan och den sorgen går inte att beskriva med ord.
Det jag vill ha sagt är att jag inte blir sårad av det du skriver, fast jag har upplevt missfall. Efter ca 1,5 vecka av sorg och gnabb med sambon (båda var så ledsna) så insåg vi PÅ RIKTIGT att vi kommer få barn någon gång. Det var "bara" fel på detta ägget, precis som så många andra råkat ut för. Inga konstigheter.
Ge knoppen tid att sörja, förstå, bearbeta och ta nya tag. Ge kroppen tid att förstå och ta hand om det som komma skall. Vissa av oss får kämpa lite mer, det finns inget ont som inte har något gott med sig. Stor kram <3
Finns ju fler sätt än ivf och adoption att försöka med. Vi blev inte gravida med hjälp av ivf men äggdonation utomlands har gjort att vi nu har tre barn. Kolla upp klinker utomlands, brukar finnas fler behandlingsalternativ där än vad Sverige kan erbjuda.
Jag tänker inte säga att jag lovar att ni tillslut kommer stt lyckas att du absolut kommer bli mamma. För jag vet att jag inte kan lova det.
Jag och min man har ju försökt lika länge som du och din man. 2 år aktivt och sedan slarv innan det. Min man har ju få spermier och hos mig ser allt bra ut. Ändå kan inte läkarna säga att vi absolut har bara manlig faktor för vi skulle rent teoretiskt kunna bli gravida men att det kanske tar längre tid. Vi borde vara en av de paren som blir gravida inom ett år, men inte på första 10 försöken. Men så har det ju inte blivit. Att inte veta vad som egentligen felar är tufft. Är min livmoder ogästvänlig? Är mina ägg för gamla? Är mitt immunförsvar aggressivt? Det är tufft att inte veta. Du är inte ensam, det livar jag dig! Även om jag inte kan lova att varken du eller jag kommer att bli mammor en dag så lovar jag att vi inte skulle kunna ha bättre förutsättningar. Att vara lättstimulerad är en väldig fördel, vilket vi båda verkar vara. Det är en jättestor (verkligen jättestor) fördel att få ut ca 15 ägg vid äggplock, vilket vi båda fått. Det är en superfördel (verkligen superduperfördel) att lyckats få perfekta blastocyster till frysen. Vi kanske aldrig kommer att lyckas bli mammor. Men vi får inte glömma att förutsättningarna aldrig skulle kunna se bättre ut i den sits vi är i (ofrivilligt barnlösa). Det kan jag lova dig.
Gällande adoption, tycker jag, om det gör dig lugnare ändå kan ställa er i kö. Det kostar ju en del men kan ändå vara värt. Ni kan stå i kö utan att vara säkra att ni vill adoptera. Gällande om ni någonsin får adoptera, det problemet kan ni ta om det skulle bli aktuellt. Vi står ju i kö till AC, och det har i alla fall gjort mig lugnare. Även om vi kanske lyckas med IVF nu kanske vi vill adoptera sen om det blir avtuellt med eventuellt syskon. Man vet ju aldrig hur livet blir.
Stor kram Kristina