Redan igår, när vi skulle åka hem från sjukhuset, så blev jag väldigt anfådd av att gå upp för en trappa. Var tvungen att sätta mig ner. Vet inte vad det berodde på? Kanske all anspänning, kanske har förkylning i kroppen? Men kändes märkligt. I bilen på väg hem stack det till några gånger i tjejmagen.

 

I natt vaknade både jag och mannen flera timmar innan klockan skulle ringa och var ganska uppe i varv. Jag började fantisera om graviditeten och hur livet skulle se ut när vi får barn. Tänkte på hur mysigt det ska bli att åka till Ullared och shoppa små bebisgrejer, funderade på vart vi skulle ställa skötbordet, drömde om den dag då det var vår tur att bära fram våra barn för barnvälsignelse i kyrkan. Jag började känna efter hur det kändes i kroppen och kunde känna lite stick i livmodern. Jag har ju känt sånt även i tidigare menscyklar utan att det har varit något så det är inget att hoppas på egentligen. Men nu kände jag lite dov smärta som strålade i ryggslutet också, som jag inte känt tidigare.

 

I morse blev jag anfådd igen när jag gick upp för en trappa. Kändes som att jag ville gå väldigt långsamt. Var sjukt trött och ofokuserad. Haft lite småkänningar och lite små värmevallningar, men allt är väl säkert inbillning eller ovitrelle-symptom. Känner man efter tillräckligt mycket så känner man väl alltig något också, blir väl psykosomatiskt. Men på något sätt känns det tröstande att känna något, det ger mig hopp om att embryot trivs där inne, delar sig och grottar in sig ordentligt i livmoderslemhinnan.

 

Jag tycker inte att jag har känt av några märkvärdiga symptom av ovitrellen än i alla fall. Inga ömma bröst över huvud taget. Men det tar ju tio dagar innan den går ur kroppen, så vi får se om det kommer. Efter söndag borde jag i alla fall kunna lita mer på symptomen. Men vet också att det enda man kan gå på egentligen är den där stickan.

 

Vi har bestämt oss för att INTE testa innan testdagen. Väntar hellre på mens än att få ett minus innan testdagen, orkar inte det psykiskt.

 

 

Kram på er alla <3