Nu har det gått någon vecka sedan jag skrev här. Ursäkta att jag inte har svarat på alla kommentarer, men jag har läst varenda en och jag tackar ödmjukast för er omsorg, ni är fantastiska <3

Jag har verkligen sysselsatt mig konstant för att slippa tänka och känna efter så mycket.

 

Och det har verkligen lyckats! Dels hjälper det att jag numera jobbar heltid. Desutom har jag två olika jobb så det kräver sitt. På fritiden har jag bland annat planerat semestern genom att leta efter stugor och jag har gjort olika projekt i huset, bland annat målat, satt upp staket, och inhandlat en massa odlingsgrejer. Tänkte testa på att odla i pallkragar. Det blir morgondagens projekt att fixa med det :) Jag har spenderat oändligt många timmar på google - men inte med att googla om IVF och barnlöshet som jag gjort innan, utan lärt mig en massa om odling mm. Har även sysselsatt mig med online-shopping ;)

 

Jag har varit på bio med vänner och vi har träffat barnfamiljer.

 

Allt har gått bra. De flesta dagar har jag mått relativt bra. Orkat vara social och glad på jobbet. Orkat prestera mycket.

 

Men nu känner jag mig helt slut! Jag har kämpat så mycket för att hålla tankarna och känslorna borta att kroppen och hjärnan är helt utmattade...

 

Visst, det är roligt med alla projekt, och jag mår bättre av det. Vissa dagar har jag nästan inte tänkt på barnlösheten alls. Men innerst inne, så finns inte den där djupa glädjen. Det är något som fattas oss. Vi ser det varje dag när vi träffar andra barnfamiljer eller ser andra som är gravida. Vi längtar så. Det finns inget projekt i världen som kan ta bort den djupa längtan och den smärta vi bär på. Vi njuter av att träffa mannens syskonbarn, men när vi kommer hem sätter vi oss sorgset ned i soffan och lyssnar till tystnaden, omgivna av tomheten. När kommer vi få höra fötterna av våra egna barn springandes längs golvet? När kommer vi få njuta av det porlande skratten som kommer från våra barns munnar? När kommer vi få snubbla över leksaker som ligger utspridda längst golvet? När kommer vi få höra någon kalla oss "mamma" och "pappa"?

 

Hur mycket jag än försöker kämpa och fly, så kommer jag inte ifrån den.

Sorgen och smärtan bär jag med mig överallt.