Besvikelse, sorg och rädsla
Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill kunna njuta av sommaren och inte vara tyngd av detta. Hur gör man egentligen för att gå vidare? Jag är så rädd att sjunka ner i det där svarta hålet, som jag har så lätt för att göra pga att jag har en lättare form av bipolär sjukdom. Så här långt har jag tillhört vårdcentralen, men i och med att jag blev gravid så skulle jag bli kallad till psykiatrin. Känns så ledsamt att behöva berätta för dem sen att det sket sig ...
Det finns en mamma här på vår gård som jag hade berättat för att jag var gravid, som ännu inte vet att jag fått missfall. Det är så jobbigt att en del fortfarande tror att jag är gravid. Vet inte varför det känns så jobbigt, men nu förstår jag verkligen varför många väljer att inte berätta att de är gravida förrän efter RUL. Nästa gång ska jag inte berätta för några andra än de allra närmsta.
Förra veckan vid den här tiden trodde jag fortfarande att jag var gravid. Vi var ju så lyckliga över detta och såg så fram emot att få berätta för dottern att hon skulle bli storasyster. Det kändes som att allt helt plöstligt gick vår väg, att välsignelserna regnade över oss. Nu känner jag mig så lurad. Det gör så ont. Vi ville ju så gärna ha detta barn! Nu vet jag inte ens om det var ett foster? Eller om det bara var en (eller två?) hinnsäckar som växte? Vad gick fel? Är det lönt att satsa på de två embryorna i frysen? Ska vi köra helt ny IVF? Vad kommer det kosta i slutändan? Kommer vi nå vårt mål?
Så mycket frågor och tankar som snurrar i huvudet.
För en vecka sedan var jag så lycklig. Idag känns det som en grå dag i november.
