Igår kväll fick jag det också "svart på vitt" efter att ha bestämt mig för att ta ett test.

 

Jag hade inte kunnat förbereda mig på den reaktion som skulle komma efter att jag såg resultatet. Hela dagen hade jag tvingats hålla ihop det på jobbet, men nu var det som att dammluckorna brast.

 

Har aldrig känt mig så förtvivlad i hela mit liv. Bara grät och grät och skrek rätt ut.

 

Nu känns allt bara nattsvart. För första gången i mitt liv är jag riktigt rädd att jag kanske aldrig kommer få bli mamma till biologiska barn. Hoppet som fanns innan är släckt. Kvar finns bara ett oändligt mörker. I morse var det som att vakna upp från en mardröm, bara för att inse att det inte var en mardröm, utan vårt liv.

 

The botten is nådd.

Hur tar man sig upp härifrån?