Hur länge orkar man?

 
Gud, jag orkar inte mer! Varför blir det aldrig vår tur? Fattar du inte att jag inte klarar mer, det får vara nog nu!
 
Den här barnlösheten tar död på mig. Den kväver sakta ut all livskraft, all glädje och all framtidstro ur mig. Jag har gått igenom många tuffa saker i livet, men den här barnlösheten har varit den värsta av dem alla. Den berör alla delar i livet. Den lämnar inget oberört. Den är som ett tjock, grått, blött, kallt, täcke som hänger över mig ständigt. Den färgar av sig på allt.
 
Förutom sorgen i att inte kunna bli gravid och känna sig oduglig som kvinna, känna avund och ilska, sorg och bitterhet, så går den ut över relationen. Det känns som att det enda jag och min man gör nu för tiden är att bråka. Vi irriterar oss mest bara på varandra och den där passionen som fanns där innan har nästan dödats av att månad efter månad ligga på beställning, månad efter månad blivit besvikna av negativa graviditetstest, månad efter månad fått höra om alla andra som lyckats. Pressen och stressen har tagit ut sin rätt och lämnat kvar två trötta, sorgsna människor med obefintligt tålamod.
 
Men det är inte den enda relationen den här barnlösheten färgar av sin gråa hinna på. Jag orkar inte längre träffa mina vänner, eftersom i princip alla har ett barn och är gravida med nummer två. Jag isolerar mig, orkar inte se, orkar inte höra. Vill gömma mig från verkligheten. Fly ifrån det här livet där alla har barn utom vi. Känner mig ensammast i världen och till stor del väljer jag det själv, pga att jag är så deprimerad. Väljer att isolera mig. Känner ingen glädje, känner bara orättvisa. Avståndet är så långt, kraften och motivationen för låg.
 
På jobbet gör jag det jag måste, inte så mycket mer. Orkar inte hålla samma tempo. Orkar inte vara så check och social. Orkar inte skratta när jag borde. Orkar inte bry mig om något egentligen. Det enda jag bryr mig om är att bli gravid.
 
Jag kämpar med tron, brottas med Gud. Jag undrar var han är, var han gömmer sig. Jag undrar om han har glömt bort oss, lämnat oss i allt elände. Jag undrar om det här kan vända, om det kan bli bra till slut. Eller är det för sent? För det känns inte som att jag orkar en endaste dag till.
 
Visa dig Gud, glöm inte bort oss. Visa din godhet nu, för jag orkar inte mer...
Anonym
2017-01-14 @ 09:20:23

Har du fått hjälp? Du kanske skullr kunna fundera på att träffa en kurator eller psykolog? Fertilitetskliniken kan nog tipsa om någon bra. Det är svårt att klara detta själv. Du och din man kanske ska fundera på att någon eller ett par månader inte försöka så aktivt, försöka hitta tillbaka till varandra. Ta hand om dig ovh styrkrkramar Kristina

Svar: Ja, jag går i samtal. Det är skönt att prata med någon utomstående, men den bästa terapin för mig är att få skriva av mig här. Allt är inte så nattsvart som det kanske lät i inlägget, ibland känns det så, men ibland känns det lättare. Jag och min man älskar varandra och kommer aldrig ge upp om vare sig varandra eller drömmen om att få ett barn. Styrkekramar till dig också<3
Anonym

Gold dust
2017-01-14 @ 12:04:25
URL: http://thegolddustblog.wordpress.com

Hej!
Något som verkligen hjälpte mig och min man var att tillsammans gå och prata med någon. Tror varje kommun har en familjerådgivning där man kan boka tid. Värt att prova! Håller tummarna för att det snart vänder för dig och ljuset kommer tillbaka. Trillar själv ner i det där hålet ibland så jag kan relatera till hur du har det. Kram!

Svar: Tack för tipset, och tack för din omtanke <3 Stor kram
Anonym

frotillblomma.blogg.se
2017-01-14 @ 16:15:16
URL: http://frotillblomma.blogg.se/

Ibland känns allt skit! Men det kommer bli er tur till slut, på ett eller annat sätt. Håll ihop och kämpa. Du är inte ensam!

Svar: Ja, vi får kämpa på 💜
Anonym

Anonym
2017-01-15 @ 00:04:26

Åhhh vad ditt inlägg träffade mig mitt i prick i hjärtat. Känns som att jag skulle ha skrivit denna text för några år sen. Jag mådde så jävla dåligt av att vara barnlös och "kämpande". Men den dagen jag fick höra dotterns första skrik, efter 8 års kamp, alltså det var så värt allt vi gått igenom. Fortsätt kämpa kära du, en dag är du mamma! På ett eller annat sätt! Styrkekramar!!! ❤

Svar: Wow, stort tack för dina uppmuntrande ord. Åtta år, vilka kämpar ni är - vilka hjältar! Vad underbart att ni fick er dotter till slut. Allt gott till er! Kram <3
Anonym

Anonym
2017-01-16 @ 15:33:33

Vet inte om mitt meddelande kom fram igår. Ditt inlägg träffar spot on! Precis sådär känns det att gå igenom det vi gör, inte kunna känna hopp eller lycka kring något annat och inte heller kunna glädjas med andra. Men kom ihåg att alla känslor är okej, oavsett "art". Det enda man kan lita fullt ut på är att tiden är konstant och går hela tiden mot våra mål. All kärlek till dig, heja oss! ❤

Svar: Tack fina du! Ditt inlägg betyder mycket. Så skönt att höra att andra känner likadant, man känner sig mindre ensam. Skickar massa styrkekramar till dig, kämpa på. ❤ Snart når vi också vårt mål.
Anonym

Resanviinteplanerat
2017-01-16 @ 20:04:11

Kärlek & styrka! Du är inte ensam om att känna så här ❤
Det är vidrigt, men vi för be en tyst bön att det blir vår tur snart ❤

Resanviinteplanerat
2017-01-16 @ 20:04:12

Kärlek & styrka! Du är inte ensam om att känna så här ❤
Det är vidrigt, men vi för be en tyst bön att det blir vår tur snart ❤

Svar: Tack fina du <3 Skönt att man inte är ensam, även om man kan känna sig som det ibland. Skönt att ha mina medsystrar här på nätet, och att kunna stötta varandra. Det är ovärderligt. Ja, det gör vi! <3
Anonym

Anonym
2017-01-20 @ 22:36:25

Vill bara skriva att jag känner igen mig i typ allt du skriver... känns som att jag själv kunnat författa de ord du skriver och de känslor du känner. Jävligt trist att andra är i samma situation, men för mig lättar det att inte känna sig ensam på vägen. Följer er resa pch hejar! Kram kram

Svar: Hej! Eller hur blir det lättare när man vet att man inte är ensam. Tack fina du! Hejar på er också! Kram💜
Anonym




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0