Jag har börjat med mitt nya extrajobb och har i princip inte haft någon tid att tänka på barnlösheten, ägglossningen eller det kommande FET-försöket. Allt är så nytt och spännande och det är verkligen en välkommen distraktion. Jag hinner ju inte ens med att deppa - underbart! Dessutom har min självkänsla skjutit i höjden genom att jag "headhuntades" för jobbet. Samtidigt känner jag mig pirrig och nervös. Mycket blandade känslor! Men jag är väldigt tacksam till Gud över det nya jobbet. Det kom verkligen i rätt tid och är ett drömjobb för mig.

 

Ägglossningen däremot är det värre med. Jag skrev ju förra veckan att hängbron var här, men trots det fick jag inga utslag på testerna, så gav upp det. Det viktigaste är att mensen kommer, jag bryr mig inte om ägglossningen. Vi blir ju inte gravida när vi försöker själva ändå, det är läkarna som får hjälpa oss nu. Det tråkiga är bara att jag inte har någon aning om när mensen kommer... Min kropp är inte alls som vanligt den här menscykeln. Igår kunde jag göra en hängbro igen, fattar ingenting. Hoppas inte mensen blir alltför rubbad bara, orkar inte vänta hur länge som helst på att göra FET.

 

Nu känns det lite jobbigt om FET-försöket skulle infalla på en dag då jag jobbar på mitt nya jobb. Kan man reglera det med otrivelle-sprutan? Det är ju inte precis det första man vill berätta på en ny arbetspats. "Hej, jag och min man kan inte få barn, men vi har några eskimåer som väntar i frysen som vi ska återföra i hopp om att få bli gravida... Så jag måste vara ledig en hel dag så här inledningsvis." Nej, hoppas det infaller på en dag där jag är på min andra arbetsplats. Där har jag ju berättat för chefen.

 

En annan sak som har hänt är att jag nästan är "botad" från min bebis- och gravidmageallergi. Jag har träffat flera vänner som är gravida eller har små bebisar och det har gått jättebra! Men det hänger nog ihop med att jag mår så mycket bättre just nu, att jag nästan känner mig normal igen. Och jag kan i detta nu känna att vi också kommer att bli föräldrar! Vi kommer också få allt det där snart. Jag förtröstar.

 

Jag gick till och med till kyrkan i söndags! Det var underbart att få bara vara där och insupa atmosfären. Känna Guds närvaro, låta lovsången få bära mig. Jag gick innan gudstjänsten var slut. För lets face it, det är fortfarande rätt jobbigt med alla barnfamiljer i kyrkan. Mina vänner går bra just nu, men föräldrar och bebisar i allmänhet, speciellt i större klungor - det slipper jag gärna. Likaså biten att behöva vara social med en massa olika personer, ibland är det bara skönt att slippa.

 

Nu ber jag och hoppas att det ska bli bättre mellan mig och min man. Min lust har typ försvunnit helt... Kanske inte så konstigt efter allt, men jobbigt för honom... Hur är det för er? Lyckas ni hålla passionen uppe i den här karusellen?