Bröt ihop på jobbet

 
Ni vet hur man alltid försöker hålla ihop det. Försöker vara professionell på arbetsplatsen. Göra ett bra jobb och inte bli för personlig när folk frågar hur man mår osv...
 
Idag sket det sig totalt! Jag är så sjukt instabil just nu. Och känslig. Och nere.
 
Jag jobbar i en organisation där det finns många gravida och där man stöter på många småbarnsföräldrar. Och den senaste tiden har det verkligen varit en rejäl babyboom!
 
Min chef berättade på dagens möte att en kollega hade kläckt idén att jag skulle börja ta med alla nyfödda barn i vårt nyhetsbrev som jag har hand om. Ett sätt att uppmärksamma föräldrarna och dela deras glädje och visa tacksamhet över varje barn som föds.
 
Från att ha varit på ganska bra humör och suttit och skojat med kollegorna sjönk jag totalt. Hallå botten, igen. Försökte ge några skäl varför det skulle vara svårgenomförligt (utan att säga att jag skulle gått sönder inombords varje gång jag skulle tvingats genomföra arbetsuppgiften). Chefen bad mig prata med kollegan och se hur hon hade tänkt det.
 
Först tänkte jag skita i att ta upp det, orkade verkligen inte. Men sen gjorde jag det i alla fall. Hon höll med om att det kunde bli svårgenomförligt men propsade ändå på att det var såå viktigt att uppmärksamma dessa bebisar och barnföräldrar. Glädjas med dem. Vara tacksamma för dem. Glädja oss och vara tacksamma för det livets mirakel det är att få barn. Hon sa vidare att "vi kan ju inte direkt mejla ut till alla gifta par och be dem skicka in bebisbilder när de får barn, för det kan ju vara vissa som kämpar med att få barn". Pang, boom, mitt i prick! Jag svarade, "ja, det kan vara känsligt". Hon sa något i stil med att "men vi får inte glömma bort alla dessa nyblivna föräldrar, för ofta ser vi dem inte på ett tag när de har fått sina bebisar, och då är det ett fint sätt att uppmärksamma dem på". Nu kollade jag bort. Blev helt tyst. Fick inte fram ett ord.
 
Jag tittade efter en lång stund på min kollega och såg att hon förstod.
Sedan brast det för mig. Kunde inte hindra tårarna hur mycket jag än ville. Men det kändes skönt. Hon var fin och tröstande. Känns bättre nu att hon vet. Hon bad så mycket om ursäkt om hon hade sagt något klumpigt. Jag förklarade att jag bara är sjukt känslig just nu och att jag inte orkar eller kan glädja mig med alla andra som får barn. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få några. Jag är deprimerad, orkar i stort sett bara jobba och sen gå hem och lägga mig i soffan. Undviker i möjligaste mån gravida och bebisar. Isolerar mig. Allt bara rann ur mig...
Det kändes befriande.
 
Fasaden rämnade - och det var inte så farligt.
Sanna
2017-01-10 @ 22:35:27
URL: http://babydesires.wordpress.com

Ibland kan det vara skönt att få släppa på fasaden och faktiskt blotta sig. Men vilken uppgift att få i knät, inte konstigt du inte orkade stå emot, snacka om käftsmäll. Tänker på dig och hoppas du orkar med en ny morgondag. För varje dag som går kommer du närmare och närmare ditt FET och snart är det du som är gravid. Massa KRAMAR.

Svar: Ja, verkligen! Tack fina du för uppmuntran, betyder mycket! <3 Kraam
Anonym

IVFbullen
2017-01-10 @ 23:06:13

Oh huff, förstår hur du måste ha känt dig! Jag har också haft det tufft när kollegan var gravid och det blev bara bebissnack på jobbet. Bröt också ihop en gång och det kändes skönt men ingen såg det. På ett sätt ångrar jag att jag sprang gick till mitt kontor så att de inte skulle se mig gråta. Det hade nog varit bra för de att veta hur vissa saker kan vara. All heder till dig som nu fick kollegan att tänka till lite. Tänk vilken sak du har gjort! Du kan nu ha stoppat fler barnlösa människor runtomkring denna människan känna den sorgen du kände. Hon kanske tänker sig för nu. Så tack för det <3 Stor kram!

IVFbullen
2017-01-10 @ 23:06:33
URL: http://ivfbullen.wordpress.com

Oh huff, förstår hur du måste ha känt dig! Jag har också haft det tufft när kollegan var gravid och det blev bara bebissnack på jobbet. Bröt också ihop en gång och det kändes skönt men ingen såg det. På ett sätt ångrar jag att jag sprang gick till mitt kontor så att de inte skulle se mig gråta. Det hade nog varit bra för de att veta hur vissa saker kan vara. All heder till dig som nu fick kollegan att tänka till lite. Tänk vilken sak du har gjort! Du kan nu ha stoppat fler barnlösa människor runtomkring denna människan känna den sorgen du kände. Hon kanske tänker sig för nu. Så tack för det <3 Stor kram!


Svar: Ja, ibland kan det nog vara bra att våga bryta ihop och visa sig sårbar. För hur ska de veta hur jobbigt vi har det om vi aldrig berättar. Men det orkar man ju oftast inte och man ska nog inte berätta allt för alla heller. Men kändes väldigt bra idag att få berätta för henne, och att det blev så bra... Tack, du får mig att känna mig modig <3 Stor kram!
Anonym

M
2017-01-11 @ 21:28:02
URL: http://minstorstalangtan.blogg.se

Fy, vilken uppgift att bli tilldelad! Förstår att du bröt ihop. Vi har inte pratat om ivf eller ofrivillig barnlöshet med någon förutom våra föräldrar. Men efter att vi miste vår son nu så har vi berättat för de närmsta vännerna, för min chef osv. hur svårt vi haft det.. och vilken lättnad det är att få gråta ut & berätta vilken resa vi gått igenom. Dom får en annan förståelse, kan stötta på ett helt annat sätt och helt plötsligt när man själv vågar "blotta" sin historia så är det väldigt många andra som också vågar berätta om deras kamp för att få ett barn. Det ger en styrka att kämpa! Kram

Svar: Eller hur, det är en lättnad att få berätta och skönt att mötas av förståelse!! Och man behöver verkligen få gråta ut! Precis, när man själv vågar blotta sig vågar även andra. Stor kram till dig!
Anonym




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0