Idag sket det sig totalt! Jag är så sjukt instabil just nu. Och känslig. Och nere.

 

Jag jobbar i en organisation där det finns många gravida och där man stöter på många småbarnsföräldrar. Och den senaste tiden har det verkligen varit en rejäl babyboom!

 

Min chef berättade på dagens möte att en kollega hade kläckt idén att jag skulle börja ta med alla nyfödda barn i vårt nyhetsbrev som jag har hand om. Ett sätt att uppmärksamma föräldrarna och dela deras glädje och visa tacksamhet över varje barn som föds.

 

Från att ha varit på ganska bra humör och suttit och skojat med kollegorna sjönk jag totalt. Hallå botten, igen. Försökte ge några skäl varför det skulle vara svårgenomförligt (utan att säga att jag skulle gått sönder inombords varje gång jag skulle tvingats genomföra arbetsuppgiften). Chefen bad mig prata med kollegan och se hur hon hade tänkt det.

 

Först tänkte jag skita i att ta upp det, orkade verkligen inte. Men sen gjorde jag det i alla fall. Hon höll med om att det kunde bli svårgenomförligt men propsade ändå på att det var såå viktigt att uppmärksamma dessa bebisar och barnföräldrar. Glädjas med dem. Vara tacksamma för dem. Glädja oss och vara tacksamma för det livets mirakel det är att få barn. Hon sa vidare att "vi kan ju inte direkt mejla ut till alla gifta par och be dem skicka in bebisbilder när de får barn, för det kan ju vara vissa som kämpar med att få barn". Pang, boom, mitt i prick! Jag svarade, "ja, det kan vara känsligt". Hon sa något i stil med att "men vi får inte glömma bort alla dessa nyblivna föräldrar, för ofta ser vi dem inte på ett tag när de har fått sina bebisar, och då är det ett fint sätt att uppmärksamma dem på". Nu kollade jag bort. Blev helt tyst. Fick inte fram ett ord.

 

Jag tittade efter en lång stund på min kollega och såg att hon förstod.

Sedan brast det för mig. Kunde inte hindra tårarna hur mycket jag än ville. Men det kändes skönt. Hon var fin och tröstande. Känns bättre nu att hon vet. Hon bad så mycket om ursäkt om hon hade sagt något klumpigt. Jag förklarade att jag bara är sjukt känslig just nu och att jag inte orkar eller kan glädja mig med alla andra som får barn. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få några. Jag är deprimerad, orkar i stort sett bara jobba och sen gå hem och lägga mig i soffan. Undviker i möjligaste mån gravida och bebisar. Isolerar mig. Allt bara rann ur mig...

Det kändes befriande.

 

Fasaden rämnade - och det var inte så farligt.