För det första var vår omgivning kritiska mot att frysa in embryon så jag började tvivla på om det var rätt eller fel. Kände ångesten i drömmen om vi skulle göra det eller inte...

 

Sen fick vi hem våra fyra embryon på posten. Fyra små skålar med livliga embryon. Min mamma skulle hjälpa mig att föra tillbaka embryot. Min syster ville vara med och titta på. Vi valde ut det livligaste embryot och förde tillbaka det på mensdag 5. Ingen slang eller så, utan bara längst upp vid livmoderetappen så skulle de få åka upp själv in i livmodern. Jag skrek åt min man att han skulle hålla upp mina ben så att det verkligen åkte upp i livmodern...

 

Mamma hade också råkat ta ett embryo och lägga det i en annan embryos skål, så att de kletade ihop sig. Jag sa "nej, så kan du inte göra", så hon tog isär dem igen, men det såg ut som att det ena embryot tog lite celler från det andra, så nu undrade jag om dessa embryon hade blivit förstörda. Jag kom också  på att vi hade fört tillbaka embryot i mig alldeles för tidigt. Det skulle ju vara fem dagar efter ägglossningen! Nu var allt förstort. Nu var det bara ett embryo kvar. Skulle vi föra in den i samma cykel nu också, efter ägglossningen? Eller var allt kört?

 

Jag bad mamma att ringa rmc och fråga...

 

_______

 

Haha, ja, helskumma drömmar. Men det visar väl lite vad som försigår i skallen.

Jag läste igår om kändisar som gjort IVF och vissa valde kön på embryot och vissa körde genom surrogatmammor. Kände att det är att gå för långt. Har själv funderat över det här med att frysa in embryorna, att det känns lite skumt. Är det ett påbörjat liv som ligger i frysen, eller påbörjas det först när det fäster i livmodern? Sånna tankar snurrar runt i mitt huvud, men jag har inget säkert svar. Jag vet faktiskt inte. 

Sen att mamma var inblandad i drömmen måste ha varit för att jag pratade med henne igår. Har inte berättat för henne var i processen vi är, men jag vet att hon tänker på oss och ber för oss. Funderade på om jag skulle berätta, men kände inte att jag ville/orkade.

Sen är det såkart all oro som ligger och skvalpar kring om det ska funka över huvud taget? Kommer embryorna klara upptiningen? Kommer de att fästa i livmodern? Kommer vi få plussa? Kommer vi att få vårt barn?
Allt är så osäkert.

 

Önskar att vi hade kunnat vara ett av de paren som får bli gravida naturligt. Att slippa allt vad den här karusellen innebär.

 

Önskar inte någon det här.