Igår kväll när jag var ute med hunden ilade det i magen och ner i benet och bak i ryggen med varje steg jag tog. Har aldrig känt så innan. Men idag har jag inte känt någonting. Ingen mensvärk eller annat molande eller så. Inga symptom åt varken det ena eller andra hållet. Ingen aning om jag väntar barn eller mens!?!?

Jag har känt mig ganska nedstämd känslomässigt och jag är ganska PMS:ig och kan få utbrott på mannen.

 

Idag är det exakt en vecka kvar till testdagen. Nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Jag har bim på söndag. Ja, jag har väldigt låg lutealfas, 16-17 dagar, och jag brukar förblöda upp till fyra dagar innan. Bruna flytningar eller rosaaktigt blod. Så nu kommer jag gå på nålar dessa dagar. Kommer vara hemskt varje gång jag går på toa. Vill inte upptäcka något brunt i trosan, då kommer hela min värld att rasa samman. Igen. Orkar inte.

 

Kan det inte bara få vara vår tur nu! Kan inte mensen få hålla sig borta så att jag får kissa på stickan på tisdag och få se det där efterlängtade plusset dyka upp? När jag skriver detta känns det helt overkligt och osannolikt att det skulle bli så. Varför känner jag så? :/ Vart är hoppet idag?

 

Nu är det så nära så jag känner mig skräckslagen.

 

Vill spola fram tiden. Eller vill jag det? Måste stålsätta mig. Vill inte möta framtiden om den innebär ett till minus. Ett till slag i ansiktet. Ett till besked som gör att jag krossas likt en vas som tappas på ett stengolv.

 

Orkar inte samla ihop bitarna längre. Orkar inte mer.

Det måste vara vår tur nu.