Vi var i Linköping för att göra vår insättning. När vi är där säger jag till sköterskan att jag inte har haft fullt utslag på ägglossningstestet. Då sticker hon iväg för att prata med läkaren. Jag börjar få panik för jag anar vad som ska ske. Jag hann ju inte tala till punkt. Inte säga hur gärna jag ville det här, hur gärna vi ville det här. Att vi inte orkar vänta en endaste sekund till.

 

Vi blir hänvisade till en manlig läkare som ger beskedet. Det blir ingen insättning denna gång heller! Bryter ihop. Läkaren går ut. Jag har ett ägglossningstest i väskan så jag kissar på det och direkt dyker två starka röda streck upp. Ber mannen att säga till doktorn. Doktorn säger "ja, men då kan vi ju köra insättning ändå".

 

Bara det att det hade gått två timmar nu och han hade fullt upp med andra patienter. Men han stängde inte dörren helt, utan sa att det kanske skulle gå. Det berodde på hur jag reagerade. Han berättade om någon patient som bara grät och grät och grät så att han till slut gick med på det.

 

Jag bönade och bad och grät, snälla, snälla, lät oss få göra det nu!

 

Detta var en fredag och han sa att vi kunde göra det på måndag. "Men det är ju försent då, skrek jag",

 

Hur mycket jag än bönade och bad läkaren så vägrade han. Han sa att jag behövde några cykler för att återställas helt så vi skulle börja med sprutor igen i juni.

 

PANIK!

 

Gissa om det var skönt att vakna upp från denna mardröm!!!

Idag hör jag fåglarna sjunga ute.

Idag blir en bra dag.