Fick via facebook och instagram idag reda på att två vänner har fött barn. Så nu har båda paren två barn vardera, en kille och en tjej. Det är flera vänner och bekanta som fått sitt andra barn på sistone och fler är på väg...

 

Den första bebisbilden gick helt ok rent känslomässigt att se, skrev grattis och menade det. Men att sedan få se att det andra paret också hade fött, det blev för mycket. Det satte igång mina tankar och känslor igen och jag började tänka på att det är så sjukt orättvist. Varför funkar det för alla våra vänner, men inte för oss?

 

Vi har ju drömt om att få två barn, drömt om att få en kille och en tjej. De lever vår dröm, och vi får bara stå vid sidan av och titta på... Vi står här i vår kalla verklighet och tittar in i vår dröm, utan att veta om den någonsin kommer att gå i uppfyllelse för oss. På något sätt hade det känts enklare om vi inte var ensamma bland våra vänner om att inte ha fått barn. Men verkligen ALLA par som vi umgås med har lyckats få barn, de allra flesta är inne på omgång två.

 

Vet de ens hur lyckligt lottade de är?

 

Tänk att slippa gå igenom denna livskris... Tänk att bara planera in, att nästa månad har vi oskyddat sex och så får vi barn nio månader senare. Tänk att bli gravid bara genom att ligga med varandra... För vissa är det en självklarhet! För oss en utopi.

 

Tänk att slippa förstöra sitt sexliv genom att tvingas ha produktionssex och ligga efter klockan. Tänk att slippa en massa läkarbesök, slippa ta sprutor och genomlida äggplock... Tänk att slippa den grymma ovissheten som sätter klorna i alla som kämpar mot ofrivillig barnlöshet. Tänk att slippa all väntan, all oro, all ångest. Alla negativa graviditetstester som hånar en månad efter månad. Att slippa känna sig misslyckad som kvinna, slippa känna sig utanför mammagänget.

 

Men det slipper vi inte, inget av det. Vi får gå den långa vägen. Utan att veta när vi kommer i mål, eller om vi någonsin gör det.

 

Livet är orättvist!

Sänder en stor kram till er alla där ute som kämpar <3