Vill inte adoptera

Idag har det varit en ganska jobbig dag. Jag mådde egentligen ganska bra på morgonen och förmiddagen men efter ett telefonsamtal blev det sämre. Personen i fråga är egentligen väldigt go, jag gillar henne mycket, men det blev helt fel. Jag tror att folk som inte har gått igenom det här själva inte kan förstå och inte heller vet vad de ska säga.
 
Hon började att prata om adoption och ett par som adopterat och vilket fantastiskt sätt det är att bli förälder på. Och det är det säkert för dem som känner att de vill adoptera, men där är inte vi. Vi vill ha biologiska barn, jag vill bli gravid!

Jag vill må illa och kräkas, få cravings efter lakrits och choklad, se magen växa och få höra bebisens hjärta slå på ultraljudet. Jag vill få hem en ultraljudsbild och sätta upp på kylskåpet (däremot vet jag inte om jag vill sätta ut den på facebook för jag vill inte att någon annan ofrivilligt barnlös ska gå sönder lika mycket som jag gör varje gång jag scrollar i nyhetsflödet och ser något lyckligt par som väntar tillökning, fast å andra sidan kanske jag inte kommer kunna hålla mig) jag vill åka till Ullared och köpa allt som behövs till ett litet knyte och jag vill inreda ett bebisrum i superdupergulliga tjejiga eller killiga färger (ingen hen-aktivist här inte). Jag vill uppleva känslan av att få föda fram en ny människa till den här världen, hålla vårt alldeles egna barn i famnen, en perfekt blandning av min man och mig.

Att inte få uppleva det, det skulle vara en stor sorg. Det ligger djupt nedlagt i människan att vara fruktsamma och föröka sig och det är ju det naturliga, att man gifter sig och skaffar barn. Jag läste att det räknas som en sjukdom när man är ofrivilligt barnlös i fertil ålder. En livskris. Som egentligen inte kan sörjas och bearbetas som en vanlig livskris eftersom att man ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan.
 
I alla fall, jag skulle önska att folk slutade prata om adoption. Vi vill inte adoptera, vi vill ha biologiska barn. Det är vår djupaste önskan och jag hoppas verkligen att det blir så.
 
Hon frågade också om hur det går, om vi har hört någonting från Linköping. Och trots att jag egentligen inte ville säga något så berättade jag att vi har varit där på en träff. Men jag berättade inte när vi ska göra ivf. Önskar att folk kunde sluta fråga, trött på det. Jag vill inte prata något mer om det. Jag vill inte att någon ska veta. Jag vill inte känna någon press. Jag tycker att det ska få vara något mellan min man och mig. Det är ungefär samma känsla som när man ska ha uppkörning. Det är så mycket som hänger på det här och man vill slippa onödig press från personer som är nyfikna. Egentligen vet jag ju att de inte menar något illa. De vill bara finnas där och visa att de bryr sig. Men just nu vill jag inte dela. Det måste vara OK.
 
Skönt att få skriva av sig, även om ingen läser det här...



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. Juni 2017 - äntligen har vi plussat! (Vi lyckades på vår andra IVF-omgång.) I februari 2018 föddes vår älskade efterlängtade dotter! 2022: Nu håller vi på med syskonförsök. Vi hade sex blastocyster kvar i frysen efter IVF-omgången då vår dotter kom till. FET 1 och 2 resulterade i minus. FET 3 blev plus och lyckan fullkomlig. Vid VUL i v. 8+2 konstaterades ofostrig graviditet/MA. Så resan med syskonförsöken förtsätter, tyvärr ...

RSS 2.0