Hopp och förtvivlan

När vi började försöka för snart två år sedan var jag så spänd och förväntansfull, som ett barn på julafton. Jag gick på rosaskimrande moln och började titta på barnvagnar och kunde inte låta bli att köpa några små söta små bodies, trots att jag läst att man inte ska köpa bebisgrejer innan man blivit gravid.

Då kändes allt så hoppfullt. Vi hade tagit igenom oss en tid som hade varit väldigt tuff. Den tiden låg bakom oss och framför oss fanns en ljus framtid. Vi skulle bli gravida, vi skulle få barn. Vi skulle bli en familj. Vilken lycka!
Så kom första mensen efter första försöket. Och besvikelsen var total. Kanske skulle det inte gå så lätt?
Men ett försök är ju ingenting, och jag hade ju läst att det kan ta åtminstone ett halvår att bli gravid, t.om. upp till ett år skulle vara helt normalt.
 
Men nånstans där när vi passerat sex månaders försök fick jag en känsla av att det inte går. Varför blir det inget? Det måste vara något fel. Om allt hade funkat så borde vi ha blivit gravida nu. Jag hade kollat mina flytningar dagligen (jag gick in på toan flera gånger om dagen t.om. på jobbet för att kolla om jag hade ägglossningsflytningar) och jag hade kört ägglossningstester vissa månader och fått positivt utslag åtminstone några av månaderna. Enligt kalendern hade vi varit tillsammans under rätt perioder (ja, allt sex dokumenterades i en fertilitetsapp) så varför blev det inget plus? Redan nu började det kännas rätt krystat kring ägglossningen när man visste att man var tvungen ha sex, fast man inte alltid kände för det. Produktionssex. Inte superromantiskt, men visst, vad gör man inte för att få det där efterlängtade plusset.

Skriver mer någon annan dag. Min man kommer snart hem och jag vill ha bloggen hemlig till och börja med i alla fall. Vill skriva av mig utan att någon vet vem jag är. Dela mina innersta tankar helt anonymt, fast ändå för någon. Det känns som en bra terapi. Att få ur sig allt. Och det känns som en tröst om någon läser detta som kanske är i samma situation.

Kanske kan vi tillsammans finna hopp mitt i all förtvivlan.
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. UPPDATERING: Juni 2017 - äntligen har vi plussat!

RSS 2.0