Herpes

 
Idag har varit en riktig pissdag! Upptäckte igår kväll att jag hade fått herpesutslag där nere. Tänkte inte så mycket på det, men i morse började jag tänka att det kanske påverkar ivf:en?
 
Jag blev smittad av mitt ex för snart nio år sedan. Han berättade inte att han hade herpes, fastän han visste om det. Under sju års tid hade jag nästan konstanta utbrott. Hatade det och led jättemycket. Ångrar mig så mycket att jag var tillsammans med honom, att jag inte väntade med sex som jag hade tänkt. Det hade varit så mycket bättre och skonat mig från så mycket smärta.
 
Nu de senaste åren har det inte kommit lika ofta, vilket jag är tacksam över! Men nu alltså, såklart det kommer när man är spänd och uppstressad inför ivf. Ringde till RMC i morse och frågade vad jag ska göra och först tror jag hon missuppfattade mig och trodde jag menade herpes på munnen. Hon sa att jag ska kolla med läkaren som skrivit ut Valtrex till mig om jag kan ta dem, hon trodde inte det skulle påverka behandlingen med sprutorna. Men hon sa att man ska tänka med läkemedel som när man är gravid, och då ska man ju inte äta Valtrex. Så jag sa att det kanske är bättre jag struntar i tabletterna då. Sen när hon fattade att det var genital herpes det handlade om så sa hon att hon skulle prata med någon av deras läkare.
 
Hon ringde tillbaka kort därpå och sa att läkaren hade sagt att det inte är bra om jag har ett utbrott vid äggplocket. Så hon sa att jag skulle äta tabletterna i fem dagar som man brukar.
 
Men sen lite senare började jag oroa mig för att det ändå kan komma tillbaka inför äggplocket? Tänker att alla hormoner jag kommer spruta in och den psykiska påfrestningen ivf innebär kan göra att herpesen blossar ut. Kanske är bättre att äta långtidsbehandling fram tills dess? Men de verkade ju inte veta så mycket om detta på RMC, så jag tänkte att det är bäst att jag kontaktar STI-mottagningen på min hemort, dit jag har gått för min herpes tidigare.
 
Jag ringde dem och hon som svarade sa först att ivf-kliniken borde svara på mina frågor. Men jag förklarade att de inte verkar veta så mycket om just detta och att det kanske är bättre jag pratar med någon specialist på könssjukdomar. Jag oroar mig att jag på något sätt genom ivf:en skulle kunna smitta barnet. Jag vill prata med någon som kan det här med herpes. Och veta om det är bäst att ta långtidsbehandling eller inte. Jag fick en telefontid på fredag och jag hoppas innerligt att de kan svara på mina frågor.
 
Dagen har överskuggats av oro och jag har känt mig väldigt nedstämd. Har varit på bristningsgränsen hela dagen och bröt återigen ihop framför kollegan. Hon är ett väldigt bra stöd. Tacksam över henne. Men det var sjukt olidligt att försöka uthärda arbetsdagen idag. Kände mig helt ofokuserad, noll engagerad över mitt arbete och totalt osocial på fikarasterna/lunchen. Ville bara gå hem och dra täcket över huvudet. Blev irriterad på lunchen också över att en pratade om träning och att bygga upp muskler och hon sa att "sen blir man gravid och då tappar man allt". Vad jag ÖNSKAR att jag kunde bli gravid, jag önskar att hon och alla andra som verkar kunna bli gravida hur lätt som helst skulle veta hur otroligt lyckligt lottade de är! Och vara sjukt tacksamma över det. Skit samma om kroppen inte ser perfekt ut efteråt...
 
När jag oroar mig brukar jag alltid googla, vilket är så sjukt dumt för jag mår aldrig bättre av det. Snarare tvärtom. Att jag aldrig lär mig? Jag försöker hitta något som kan lugna mig men istället hamnar jag i en djungel där jag varken vet ut eller in och jag blir bara ännu mer rädd, ledsen och förvirrad än vad jag var tidigare. Fick upp någon artikel om en typ av herpesvirus som har visat sig i infertila kvinnors livmodrar. Gud, låt mig inte ha det! Har ju alltid läst innan att herpes inte påverkar fertiliteten. Jag hoppas verkligen inte att det är den som är boven.
 
Det känns också jobbigt inför julen. Om vi misslyckas med första försöket kommer jag bli så ledsen och jag tror inte jag kommer orka träffa alla min mans syskon och deras gravida magar och bebisar.
 
Ännu värre vore om vi inte ens kan göra äggplock pga att mitt ex smittade mig med en livslång vidrig sjukdom utan att ens varna mig för detta.
 
Just nu känns livet rätt pissigt. Och orättvist.
När vänder det?
Sanna
2016-11-29 @ 20:38:11

Åh vad jag lider med dig! Vidriga exet som gett dig detta! Och så tråkigt att det kommer just nu! Hoppas de kan ge dig svar på fredag hur du ska göra! Har du tagit sprutor idag? Gick det bra?

Svar: Ja, jag hoppas att det löser sig, det gör det säkert jag har så lätt att bygga upp katastrofscenarier. Jag tog precis första sprutan och det gick jättebra! Var bara lite läskigt men inte så farligt :D Stolt över mig själv, hihi.
Anonym

Sanna
2016-11-29 @ 21:23:45

Härligt jobbat! Ja de där katastroftankarna känner jag igen! Hua de tar gärna över! =(




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ivantan.blogg.se

Jag och min man har försökt att bli gravida i över två års tid och längtan är stor och väntan olidlig. Här på bloggen kommer jag att skriva av mig om saker som berör barnlängtan och ivf, känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan och den ibland krokiga vägen fram till det efterlängtade plusset. Juni 2017 - äntligen har vi plussat! (Vi lyckades på vår andra IVF-omgång.) I februari 2018 föddes vår älskade efterlängtade dotter! 2022: Nu håller vi på med syskonförsök. Vi hade sex blastocyster kvar i frysen efter IVF-omgången då vår dotter kom till. FET 1 och 2 resulterade i minus. FET 3 blev plus och lyckan fullkomlig. Vid VUL i v. 8+2 konstaterades ofostrig graviditet/MA. Så resan med syskonförsöken förtsätter, tyvärr ...

RSS 2.0