En positiv sak är att min man har fått större förståelse för mig efter detta. Han förstod att den besvikelsen han kände efter i onsdags har jag känt varje månad när stickan har hånlett mot mig med sitt negativa resultat. Varje gång när mensen har forsat ut som en påminnelse på att jag inte blivit befruktad denna gång heller. Jag har blivit så besviken så många gånger så denna besvikelse var bara en i mängden. Man blir lite härdad, har inte så höga förväntningar längre, även fast man såklart ändå hoppas någonstans.

 

Men för honom var det verkligen ett tungt besked att vi inte fick göra ET. Jag var nog lite mer förberedd på det på något sätt... Men det här tär såklart på oss båda. Vi vill så gärna bli föräldrar nu! Nu har ett till år gått och det blev inte detta året heller...

Min man ringde till RMC i måndags och vi fick veta att fyra av de tolv befruktade ägg som långtidsodlades hade klarat sig till frysen. Hoppas att vårt mirakel finns bland dessa fyra!

 

Får nog peppa mig själv och tänka så här, att vi kanske hade fått "fel" embryo på dag två, ett av de åtta som inte överlevde? Som hade resulterat i ett minus. Nu kanske vi får vår krigare på första FET-försöket istället. Ett riktigt fint embryo som blir vår bebis.

 

Hoppas att mensen kommer snart så att mensen därpå kan komma ännu snabbare. Hade kraftig mensvärk idag så kom nu din lilla skit! :P